Man trodde att det värsta var över. Katniss överlistade regimen och på så sätt gått segrande tillsammans med Peeta ur Hungerspelen. Men ack så vi misstog oss. Snow hade helt andra tankar. Katniss måste övertyga honom att hennes kärlek till Peeta är äkta, och inte bara ett spel för gallerierna. Hon har blivit en symbol för den gryende revolten, och så kan de ju inte ha det.
Segerturnén blir en teater på liv och död. Katniss har bara en tanke i huvudet och det är att Peeta måste överleva.
Som den obotliga romantiker jag är så hejade jag ju på kärleken. Oavsett om det var mellan Gale och Katniss eller Peeta och Katniss. Någon borde ju iaf få bli lycklig, var min tanke. När boken tog slut var jag tvungen att direkt börja på nästa för att stilla min nyfikenhet och önskan om ett lyckligt slut.
Katniss välriktade pil vid de 75e Hungerspelen blir startskottet för revolten, men när hon blir ombedd att bli dess ansikte utåt blir hon tveksam. Oavsett vad hon gör så är hon fortfarande bara en bricka i ett spel.
Peeta befinner sig i klorna på Snow som försöker använda honom emot sin största fiende, Katniss. Det enda hon vill är att rädda honom. Men till vilken kostnad?
Efter att ha läst ut boken känner jag mig emotionellt urlakad. Hur någon ens kan komma på så mycket hemskheter är för mig otroligt. Det är så gripande, så tankeväckande, så fruktansvärt, men samtidigt alldeles, alldeles underbart.
Hungerspelen hamnar helt klart på min topplista av böcker jag läst. Nu måste jag nog läsa något lättsmält och glatt med garanterat lyckligt slut. ;)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar!