Hjärteblod del 1

Hjärteblod - del 1

Kärlek är som en vässad kniv

I onda händer tar den liv

Du blev blek som döden när du förstod

att det mörka röda var hjärteblod

-Raubtier, Hjärteblod

Hon vaknade med ett leende på läpparna, sträckte vällustigt på sig och mindes nattens händelser. När hon sträckte ut armen för att smeka honom fann hon att hon var ensam. Egentligen borde hon  inte bli förvånad. Han hade ju trots allt sagt att han var tvungen att åka. Ändå slet sorgen tag i henne och tårarna brände i ögonen. Hon sträckte sig ut med sitt medvetande, i hopp om att känna av honom. Men ingenting. Det fanns ingen i närheten. Hennes andetag fastnade i halsen och hon snyftade till. In i det längsta hade hon hoppats på att han hade ändrat sig. Att han skulle stanna hos henne. Vad kunde vara viktigare än hon? Hon visste svaret, så klart. Blod var tjockare än vatten. Hade hon fått veta att hennes föräldrar var i fara, och hon var den enda som kunde hjälpa dem, så kanske hon också hade lämnat honom. Det gjorde dock inte smärtan mindre. Förresten så skulle hon nog bett honom följa med. 

Avaline drog ihop sig till en liten boll och lät tårarna rinna. En del av henne ångrade att hon låtit sig ge sig hän och älskat, när hon visste att han skulle försvinna. Medan den andra delen upprepade orden från Billys tatuering Leva. Älska. Brinna. Dö. Två av fyra var inte så illa. Hon trodde inte att hennes brinnande kropp under hans svala beröring kunde räknas som brinna, men hennes kropp hade verkligen varit nära att brista ut i eldslågor.

Ännu en högljudd snyftning undslapp henne. Tanken på att hon aldrig mer skulle få ha honom nära gjorde henne nästan svimfärdig av sorg. Hon vägrade att tro att detta hade varit deras sista natt tillsammans. Hon skakade på sig, satte sig resolut upp.

”Han kommer tillbaka,” sa hon till sig själv. Han kunde ju inte förneka det band som fanns mellan dem nu, inte efter natten de just upplevt tillsammans. Hon torkade tårarna, andades djupt och försökte samla sig. Folk överlevde sådant här. Kunde andra så kunde hon. Hur ont det än gjorde just nu, så litade hon på Billy. Han skulle komma tillbaka.

Försiktiga steg närmade sig och hon skyndade sig att klä på sig resterna av kläderna. Hon rodnade lätt när hon tänkte på hur de slitits av henne. Alexander uppenbarade sig precis när hon var anständig nog att visa sig. Hans bekymrade uppsyn sa allt.

”Du vet,” sa hon anklagande och kände tårarna stiga i ögonen igen.

”Ja,” viskade han och satte sig bredvid henne och lade armar och vingar om henne. Hon lösgjorde sig försiktigt ur hans omfamning och reste sig upp. Helst av allt ville hon vara i fred med sina tankar och minnen.

”Hur kunde vi låta honom gå ensam?”

”Vi hade inte direkt något val,” sa Alexander. ”När Billy väl bestämt sig för något, kan ingen stoppa honom.”

”Vi borde ha följt efter.”

”Kanske. Men han ville inte det. Han är för rädd om dig för att utsätta dig för något sådant.”

”Men varför...” Alexander suckade och skakade på huvudet. Han hade inte fler svar än hon själv. Frågorna bara hopade sig som svarta moln i hennes inre. Avaline började gå fram och tillbaka i grottan, tyst diskuterande för sig själv.

”Du kommer inte hitta några svar här i grottan,” sa Alexander menande. ”Kom med tillbaka till borgen istället. Ta en dusch... klä dig.” Han svepte menande över hennes kropp med ögonen. Hon rös och rodnade lätt.

Avaline följde motvilligt efter Alexander tillbaka till borgen. Hela tiden fanns Billy i hennes tankar. Hon önskade att han hade väckt henne innan han gick, att hon hade fått ett sista adjö, en sista kyss, en sista smekning. Samtidigt kanske detta var det bästa i alla fall. Hon visste inte om hon hade kunnat låta honom gå om han verkligen sagt adjö till henne.

På sängen i hennes rum låg ett kuvert. Hon kände igen Billys gammaldags handstil och skyndade sig fram och slet upp kuvertet.

Avaline,

När du läser detta kommer jag vara långt borta. Jag är ledsen att det blev så här, men det är det bästa för dig. Jag ångrar inget och jag hoppas du inte heller gör det, men det är för DIN skull jag lämnar er. Utan mig har du en större chans att överleva. Alexander kommer att ta hand om dig.

Vänta på Domino. Försök inte hitta mig. Försök att glömma mig.

Billy

Hon knögglade ihop brevet och önskade genast att hon aldrig läst det. Avaline hade trott att brevet skulle ge henne någon sorts förklaring till hans hastiga avsked, istället kändes det som om han gett henne en örfil. Hur hade han tänkt sig att hon skulle kunna glömma det enda som någonsin verkat helt rätt i hennes liv? Han hade inte heller kommit med några ömhetsbetygelser, eller något som kunde ge henne hopp om ett återseende. Han kunde lika gärna ha struntat i att skrivit det till henne. Dock fanns det något användbart i kuvertet, och det var ett Visakort.

-xxx-

Han ångrade sig redan, men tvingade sig själv framåt. Han kunde inte vända tillbaka nu. Det var för sent. Han hade gjort sitt val. Ansiktet var strimmigt av röda tårar, men det struntade han i. Det var ingen som skulle se honom. I förtvivlan föll han ner på knäna. Han begravde ansiktet i sina händer och skrek ut sin smärta. Även om han visste att detta var det bästa, så gjorde det inte mindre ont för det. Att lämna Avaline i grottan hade varit det svåraste han någonsin hade behövt göra.

I sitt långa liv hade Billy aldrig känt så mycket för någon som han kände för Avaline. Hon hade nästlat sig in i hans stumma hjärta och liksom blivit kvar. Deras kärlek hade dock varit dödsdömd från den första trevande beröringen. Det var en av anledningarna till att han hade lämnat henne, utan avsikt att återvända. Han skulle bli hennes död, på ett eller annat sätt. Samtidigt oroade han sig för henne. Visst, Alexander skulle göra allt för att hålla henne säker och göra henne lycklig, han hade till och med lovat att offra sina vingar för hennes skull. Billy var dock inte helt säker på vad Avaline skulle säga om det. Han försökte intala sig att allt skulle bli bra, men den naggande oron bak i huvudet ville inte låta sig tystas.

”Det finns ingen framtid för en vampyr och ett halvblod,” upprepade han för sig själv gång på gång i hopp om att logiken skulle lindra smärtan. Det gjorde den inte. Han måttade ett slag mot närmaste träd och slog så flisorna flög. Det lindrade inte heller smärtan. Han sjönk ihop på marken igen och lät sig förblindas av sina tårar.

Han hade kämpat emot sina känslor från dag ett. Egentligen redan från hennes första andetag. Avaline var roten till all smärta, men även till den mest ljuvliga kärlek. Hon hade kommit in i Billys liv som nyfött halvblod. Hela hans värld hade förändrats när hennes mor, Sara, hade lämnat Avaline till honom att beskydda. Han hade kämpat hårt för att inte låta sitt hat mot Xero, flickans far, ta överhanden. Kämpat för att hålla löftet till flickans mor. Det hade inte varit lätt. Halvblodet i hans armar stod för allt han avskydde. Han ville inte ens tänka på hur ljuvligt hon doftade eller hur gäckande hennes hjärta bultade. Det var helt enkelt inte rätt av någon att försöka leka gud. Han kunde inte förstå varför hans far fortsatte med projektet.

Han hade inte tänkt att ge efter för sorgen, men han hade inget val. Om han inte tillät sig en stunds plåga skulle han aldrig kunna fokusera om. Bättre att rensa ut systemet en gång för alla. Hans stumma hjärta protesterade. Han vred sig i smärta. Deras kärlek skulle aldrig kunna överleva. Återigen försökte han få förnuftet att segra över känslan, även om han visste att det var dömt att misslyckas. Minnet av hennes heta kropp kittlade fortfarande hans fingertoppar, hennes doft fanns kvar i hans känsliga näsa och hjärtslagen som stegrades i takt med hennes andning fanns hela tiden i hans öron. Aldrig skulle han få höra eller känna dem slå igen. Aldrig igen skulle han låta sig tänka på dem heller. Hans ögonlock flög upp och han tvingade bort minnet av hennes ansikte som var för evigt fastetsat på hans ögonlock.

-xxx-

Dagarna gick utan att Billy hörde av sig eller kom tillbaka. Av någon anledning hade hon fått för sig att han skulle meddela dem att han var oskadd och Avaline började frukta det värsta. Eftersom Domino inte heller dykt upp började hon tro att det var för sent. Att det var som hon trott, en fälla för att locka honom till sig för att på så sätt göra slut på honom, eller ännu värre, tortera honom för att komma åt henne. Hennes hjärta brast igen och hennes självkontroll med det. Förnuftet sa henne att hon borde ge honom i alla fall några veckor, och Domino med, för den delen. Det var ju inte bara att sätta sig på ett flyg och sedan ta en taxi dit, direkt. Speciellt inte om man ville hålla sig undan vissa familjemedlemmar. Hennes hjärta höll dock inte med. 

Alexander gjorde sitt bästa för att bevisa för henne att han var en bättre man, en man mer värd hennes kärlek. Hon kunde bara inte förflytta sina känslor, han var inte Billy. Hennes hjärta blödde fortfarande och det var det enda han inte kunde hela, hur mycket han än ville. Hon såg vad hennes sorg gjorde med honom, men hon hade ingen kraft att rycka upp sig.

”Han får inte vara död,” viskade hon till mörkret. Nätterna var värst. Hon sov knappt alls längre då drömmarna var alldeles för många och för realistiska. Hennes hjärta bultade och gråten var inte långt borta. Den som sa att tiden läker alla sår hade då inte älskat och förlorat för första och enda gången i sitt liv.

Hon lekte ofta med idén att ge sig till sina systrar och sin far. Ett möte med dem kändes mer än lockande just nu. Om inte annat för att göra slut på plågan. Vistelsen i borgen utan Billy kändes mer och mer som ett fängelsestraff. Alexander lät henne inte göra något på egen hand. Avaline kände sig trängd och blev mer och mer rastlös för var dag som gick. Vad var det de väntade på egentligen? Bättre tider? Det var tre osaliga andar som vandrade omkring i Billys borg. Avaline, som allt oftare upptäckte att hon stannat till framför frysboxen med blod, Alexander som följde som hennes skugga och Gustav, ghoulen, som var osaligast av dem alla i avsaknad av sin herre.

I brist på annat så tog hon ut sin frustration på Alexander. Han protesterade inte, utan tog tyst emot all fysisk och psykisk smärta hon gav honom. Hon visste att hon gjorde fel, men hon såg ingen annan utväg just nu. Hon tränade dagarna i ända, men Alexander gav henne inte någon match. Han försökte få henne att lugna ner sig, att ta vara på sina hjärtslag.

”Vad är det för mening när det inte har någon att slå för längre,” muttrade hon medan hjärtat blödde och värkte. Hon grimaserade till av smärtan och gnydde till. På ett ögonblick var Alexander där, i ett virrvarr av fjädrar, sedan lades svala händer varsamt över hennes hjärta. Återigen trodde hon att han försökte hela hennes tomma hjärta, men utan framgång. Det dunkade på i en knagglig, brusten takt. Ögonen tårades. ”Förlåt,” viskade hon, och gömde ansiktet i hans vinge. Han kysste varsamt hennes huvud och suckade.

”Jag varnade honom,” mumlade han mot hennes hår. ”Jag visste att det här skulle hända om han lät dig veta.”

Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Avaline hoppades fortfarande. Även om det gjorde henne ont och hon egentligen borde glömma och gå vidare, kunde hon inte sluta tänka på Billys varsamma händer, varma bruna ögon och hans kärleksförklaring. Mot allt förnuft gick hon på känslan och hoppades på hon skulle kunna hitta honom igen om hon fick chansen. Deras band borde vara lika starkt som förut.

”Jag SKA hitta honom.” Hon hade gjort det förr, men då hade han varit i fara och hans murar raserade. Han skulle inte låta det hända igen. Hon kunde dock inte låta honom gömma sig för henne. Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. Trots att de bara känt varandra i några månader, kändes det som om ett liv utan honom var helt otänkbart. Det fanns inte på världskartan.

”Jag tänker hitta honom,” meddelade hon Alexander några dagar senare.

”Han vill inte bli hittad,” påpekade Alexander.

”Det skiter jag fullständigt i,” fräste hon argt. ”Jag kan inte leva utan honom.” Hon stirrade stint in i Alexanders blåa ögon.

”Avaline,” suckade Alexander. ”Du tänker inte klart.” Hon fnös och började gå fram och tillbaka i rummet, samtidigt som hon funderade på vart de skulle börja någonstans.

”Tänker du hjälpa mig eller inte?”

”Helst inte,” viskade han.

”Du vill bara att jag ska fortsätta vara ett mediokert halvblod, mer mänsklig än någon av mina systrar. Med Billy kan jag utvecklas, bli den jag var född till att bli,” sa hon bestämt. ”Hur ska jag lära mig allt utan honom? Hur ska jag kunna möta Rådet om han inte har tränat mig?” Hon torkade bort några vilsna tårar från ansiktet. Hon hade bestämt sig för att sluta sörja och börja förbereda sig för avfärd istället. Ingenting som Alexander sa skulle ändra något. Billy var hennes enda chans. Nu när hon fått smaka på livet som halvblod ville hon inte lämna det. Han var den enda som kunde hjälpa henne hålla balansen mellan hennes goda och hennes mörka sida.

”Vi kan bli lyckliga tillsammans,” sa han tyst. Hon vände sig snabbt mot honom och höll upp ett varnande finger.

”Tänk inte ens tanken,” sa hon skarpt.

Fortsättning följer...