Hjärteblod del 2

Hjärteblod 

del 2

Det värsta med att vara borta från Avaline var de gäckande visionerna han fortsatte att få. Bilden av  de två tillsammans, hand i hand, lyckliga, fyllde hans medvetande gång på gång. Han försökte ignorera den. Han hade ändrat framtiden redan. Han hade lämnat henne, just för att den var för riskfylld. I hans vision hade Avaline mörka ögon och att hon skulle bli ett fullblod var något han helst inte ville tänka på. Han ville att hon skulle vara sig själv. Billy visste också att för att hon skulle överleva utan förvandling, krävdes det blod från Viktor. Vilket i sin tur krävde att hon måste besöka Viktors gård relativt snart. Den enda som kunde rädda henne nu, var Viktor och Rådet.

Billy hade tagit omvägen via Paris. Inte för att han skulle ta Domino med sig, utan för att bevisa att han levde och sedan skicka henne till Avaline. Han hade inte alls för avsikt att lämna henne ensam med Alexander särskilt länge. Om hon led ett uns av det han gjorde, så behövdes Domino där. Inte bara som vän utan även som tränare. Förr eller senare skulle Avaline vara tvungen att möta Rådet och eventuellt sin far och systrar. När den tiden väl kom ville Billy att hon skulle vara redo. Om han inte kunde vara där själv, så var han syster näst bäst. Hon kände dessutom till familjen tillräckligt för att kunna förbereda Avaline.

”Vad har du gjort?” Domino slöt upp med honom i lobbyn. Han mötte hennes arga ögon med sina sorgsna.

”Hade jag något val?” suckade han och blundade. De hörde varandra utan att behöva prata, men hon gillade att höra sin egen röst, speciellt när hon var upprörd. Utan ett till ord tog hon honom i sina armar, som den storasyster hon var, och ledde honom till hissen.

”Älskade lillebror,” sa Domino och lutade sin panna mot Billys. Han suckade tungt. ”Vet du hur orolig jag har varit?” Hon stirrade förebrående på honom. Han kliade förstrött på ärret på bröstkorgen och slöt ögonen när han mindes hur Avaline hade räddat honom från en säker död. ”Så, storasyster hade rätt i alla fall.” Han knep ihop ögonen och stålsatte sig mot smärtan som han visste skulle komma. Den numer bekanta plågan som grep tag om hans stilla hjärta lyckades återigen förlama honom. Han nickade till svar. ”Och hon älskar dig?” Ännu en nick. ”Så vad gör du här? Varför så miserabel?”

”Du vet varför jag är här.” Han redan delat visionen med henne.

”Jag vill höra det från dig.”

”Visionen...”

”... har ingenting med det här att göra,” avbröt Domino. ”Erkänn att du flydde. Hade det bara gällt visionen hade du inte kommit hit.” Billy höjde axlarna och lät dem falla igen i en uppgiven gest.

”Du måste ta över träningen. Ava -” han klarade inte ens av att säga hennes namn, ”hon måste bli redo för att möta rådet.” Han sjönk ner i soffan i Domino och Vs svit och hans syster gled ner bredvid honom.

”Utan dig?” Domino höjde ett välansat ögonbryn.

”Du vet att jag inte kan.”

”Billy, vad hände egentligen?” Han lät henne höra sina kaosartade tankar istället för att svara. Det var lättare än att sätta ord på sin förtvivlan. ”Så du lämnade henne där? Efter en sådan natt? Utan att säga adjö?”

”Hon visste att jag var tvungen att åka. Och jag skrev ett brev,” försvarade han sig.

”Och du tror på fullaste allvar att Avaline kommer att nöja sig med att vänta hemma hos dig?” Hennes namn fick honom att rycka till. ”Med en ängel vid sin sida?” Domino fnös. ”Du är dummare än jag trodde, lillebror.”

”Jag bad henne glömma mig,” viskade han. ”Det här är bättre.”

”Bättre för vem?” Domino spände ögonen i honom innan hon lät blicken löpa över hans kropp. ”Du ser ju verkligen ut att må strålande.” Han frustade till, kanske var det tänkt som ett skratt, men det lät mer som en halvkvävd snyftning.

-xxx-

Efter ännu en vecka av tystnad så hade Avaline en plan. Hon skulle testa just hur bra Billys visioner fungerade. Om hon utsatte sig för fara skulle han se det då? Om inte Mohammed kommer till berget frivilligt, så får berget locka till sig honom på det enda sätt hon kan. Att Alexander skulle försöka hindra henne visste hon, så hon höll sin plan för sig själv, tills hon fick möjlighet att ta sig ur borgen. Han skulle följa efter i vilket fall.

Första planen var att försöka hitta Billy och om inte det lyckades, skulle hon bege sig till Viktor och begära att få träffa Rådet. Hon hade gjort efterforskningar på Billys datorer. Hon var verkligen inget datageni, men Billy var en perfektionist och allt fanns väl dokumenterat. Så fort hon fick en chans bar det av. Kartan var memorerad och en ryggsäck låg gömd precis utanför borgen. Nu behövde hon bara bida sin tid och hoppas på att tillfället för flykt kom snart.

Avaline var väl medveten om att det var en idiotisk idé, egentligen. Men det var det enda hon kände att hon kunde göra. Hon hade inte lust att sitta och vänta längre. Hennes nyväckta identitet hade gjort henne modig och handlingskraftig. Billy skulle så klart bli fly förbannad, men det kunde vara värt det för att få träffa honom igen. Det var ju inte så att hon skulle ge sig till sina systrar. Inte direkt i alla fall. Det var en sista utväg, om hon inte fick till ett möte med Rådet eller hittade honom först. Hon vägrade helt enkelt tro på att han lämnat henne för gott.

Alexander kom ifatt henne några kilometer in i skogen. Hon hade räknat med det, det var därför hon inte hade sprungit fortare än han kunde flyga.

”Vad i helvete tror du att du håller på med?” Han landade mjukt framför henne och spärrade effektivt av vägen för henne. Hon tvärstannade och blängde surt på honom.

”Vad fan tror du?” fräste hon. ”Jag tänker hitta honom.”

”Snälla, gör det inte, Avaline,” vädjade han. ”Han kommer aldrig att förlåta mig om något händer dig på vägen.”

”Så följ med mig.”

”Jag lovade honom att vi skulle vänta.”

”Och han lovade att han skulle beskydda mig,” skrek hon. ”Det går ju jättebra när han inte ens är i närheten.”

”Han litar på mig. Och Domino är antagligen på väg hit.”

”Jag kan inte vänta längre, Alexander. Antingen följer du med mig, eller så vänder du tillbaka. Oavsett så tänker jag fortsätta.”

”Varför kan du inte bara acceptera att han är borta? Han valde bort dig.” Orden träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon stirrade chockat på sin älskade, vackre, ängel. Han som aldrig medvetet skulle såra henne. Hon hade aldrig sett Alexander så arg. De blå ögonen var mörka av ilska och käkarna hårt sammanbitna.

”Han älskar mig,” viskade hon.

”Och ändå lämnade han dig.”Alexander tittade medlidande på henne. Ögonen hade mjuknat och han höll fram en hand mot henne. ”Jag skulle aldrig lämna dig.” Hade hon haft ork hade hon slagit till honom, men istället sjönk hon, besegrad, till marken. ”Varför leta efter någon som inte vill ha dig?” Orden förgjorde henne. Hon protesterade bara halvhjärtat när han svepte upp henne i sina armar och tog henne tillbaka till borgen.

-xxx-

Alexander var inte stolt över sig själv. Men han skulle göra vad som helst för att få Avaline att stanna med honom. Han skulle visa att han var den rätte för henne. Kanske inte imorgon, eller nästa månad men med tiden skulle hon mjukna. Billy skulle glömmas bort och då skulle Alexander finnas kvar där, som hennes ständige trotjänare. Han kunde vänta, han var bra på det. Han hade ju redan väntat i 22 år. Vad var ett eller två år till?

-xxx-

”Finns det inget sätt att få dig att följa med tillbaka?” undrade Domino när hon packade det sista. Billy ruskade på huvudet till svar. Hon suckade.

”Se till att träna henne väl, syster,” sa han. ”Nämn inte mitt namn om du kan undvika det.”

”Billy,” protesterade hon, ”hon kommer att fråga. Vad vill du att jag ska svara?”

”Ge henne inga förhoppningar. Jag kan inte komma tillbaka. Det är för farligt. Det finns ingen framtid för oss.”

”Säger du, ja,” fnös Domino. ”Varför är du så rädd?”

”Jag kommer att döda henne. På ett eller annat sätt kommer jag bli hennes död, syster.” Han drog handen genom håret innan han körde ner händerna i byxfickorna. ”Jag kan inte leva med det på mitt samvete. Det är bättre så här.”

”Fortsätt säga det du, så kanske det blir sant,” sa Domino och suckade. ”Betyder detta att jag aldrig kommer få träffa dig igen?”

”Vi kommer ses igen. När, vågar jag inte svara på. Jag hör av mig.” Hans syster nickade. ”Och du, snälla skynda dig till henne. Jag har en känsla av att hon kommer göra något dumt...” Hon höll ut händerna mot honom och han sträckte motvilligt fram sina mot hennes. Hon kramade dem mjukt och log sorgset.

”Kan jag inte övertala dig att åtminstone ta V med dig? Jag vill verkligen inte att du åker ensam.”

”Är du orolig?” Hon nickade bara till svar. ”Jag klarar mig, det vet du.” Han ryckte lätt på axlarna. Hon såg inte direkt övertygad ut och han hörde vad hon tänkte och vad hon såg framför sig.

”Du vet att jag ogärna lämnar V, men den här gången är jag villig att göra ett undantag.”

-xxx-

Efter hennes misslyckade flyktförsök drog sig Avaline undan från Alexander. Hon hade verkligen inte förlåtit hans utspel. Om han trodde att hon hade givit upp hade han fel. Hon var mer resolut än förut. Den här gången skulle han inte få hinna i kapp henne i första taget. Han skulle kunna hitta henne ändå, om han ville, men hon tänkte inte göra det lätt för honom. Inget fick stoppa henne nu.

Alexander hade inte direkt bett om ursäkt, men han var mer försiktig runt henne, gjorde allt hon bad honom om och lite till. Det var uppenbart att han ångrade sig, men han stod ändå för vad han sagt. Hon visste ju vad han kände för henne och vad han tyckte om Billy. Det hade varit solklart från första stund. Hon hade ändå trott att han skulle se till hennes bästa, vilja att hon skulle vara lycklig, oavsett med vem. Så var tydligen inte fallet. Han verkade ha åsikten att hon bara kunde bli lycklig med honom. Vem som helst kunde ju se att Avalines hjärta var för evigt förlorat till Billy, eller i alla fall så länge det slog.

Återigen vandrade hon planlöst runt i borgen, utan direkt mål. Fler än en gång fann hon sig själv stående framför frysboxen. Hon hade förvisso vant sig vid doften nu, men började få allt större problem med att komma på anledningar till varför hon inte skulle öppna den och ta sig en slurk. Det satt ett nytt lås på locket och hon inspekterade det noggrant. Hon skulle lätt kunna dra sönder det om hon ville. Om törsten blev för stark. Tanken på blod fick det att vattnas i munnen på henne och hon lade pannan mot den svala ytan och andades djupt för att stilla törsten. Hon hade inte tagit en droppe sedan Billy försvann. Hon var rädd för att hon inte skulle kunna hejda sig innan hon blev det monster som hon fruktade att hon var.

”Behöver du hjälp med det där?” Avaline snurrade runt, hukad i en defensiv position, redo att attackera, hon till och med väste. ”Hej, Avaline.”

”Domino?” Avaline reste sig upp igen och blev stående. Hon stirrade ordlöst på Billys syster och kunde knappt tro att hon stod där framför henne.

”Är det inte likt så säg,” log Domino. Avaline blinkade som om hon inte riktigt trodde sina ögon.

”Är du ensam?”

”V kommer senare,” sa Domino bekymmerslöst och Avaline kunde se att hon visste att det inte var V Avaline hade menat. Avaline suckade lätt och lutade sig mot frysboxen. Hon försökte se nonchalant ut, men visste att hon misslyckades totalt, för en skugga drog över Dominos ansikte, medlidande kanske, men det försvann lika fort som Avaline hade sett det.  ”Förresten, väste du precis åt mig?” Domino höjde roat på ögonbrynen. Avaline kände hur kinderna blev blodröda.

”Jag väntade mig inte sällskap. Speciellt inte kvinnligt sådant,” ursäktade Avaline sig. De två kvinnorna betraktade forskande varandra. Avaline hade så många frågor men inte en enda letade sig utanför hennes huvud.

”Avaline,” sa Domino mjukt och tog ett försiktigt steg mot henne. Den andra kvinnan omslöt henne i en revbensknäckande omfamning.

”Du har pratat med honom,”  konstaterade Avaline när Domino hade släppt henne.

”Jag tänker inte ljuga,” svarade Domino och Avaline förstod att Billy helst hade velat det. ”Han hälsade på mig i Paris. Bad mig komma hit.”

”Hur verkade han?” Avaline vågade knappt möta Dominos blick.

”Som om världen gått under.”

”Men han kommer inte tillbaka,” sa Avaline.

”Inte just nu,” svarade Domino undvikande. ”Han måste göra det han måste först. Inget kan hindra honom från att göra det han anser är sin plikt.” Avaline nickade. Hon förstod ju det. Om det var något som Billy var, så var det plikttrogen.

-xxx-

Han hade kommit precis i tid. Lilian och Gregory var redan på flygplatsen i Palma, på Billys inrådan. Det var helt enkelt inte säkert för dem på Mallorca längre. Xeros spioner blev fler och fler och även smartare. Den här gången verkade det, om Billy fick tro sin vision, som om de  kommit på vilka som hade uppfostrat Avaline. Makarna Johansson hann som tur var aldrig inse vilken fara de faktiskt var i, förrän Billy ordnat flygbiljetter och hotellrum på annan ort. Han själv vara bra glad att han hann fram i tid. Han hade aldrig förlåtit sig själv om de hade fallit offer på grund av honom, som familjen Gilbertsson.

De pratade inte om deras adoptivdotter. Han sa bara att hon var i säkerhet och det var allt de behövde veta. Han såg att de ville fråga mer, men en blick från hans mörka ögon tystade dem effektivt. Han skulle inte kunna prata om henne utan att visa hur mycket han saknade och oroade sig för henne. Ju mindre de visste desto säkrare var de. Han såg till att de kom ombord på planet utan att någon förföljde dem. I bakhuvudet gnagde oron igen. Det hade gått alldeles för lätt. Hade han tolkat visionen fel? Han bestämde sig för att stanna kvar ett tag i Palma för att se vad som hände.

Billy slog sig ner i en av väntestolarna och tänkte tillbaka på visionen och vände och vred på det han hade sett. Han kom inte fram till något utan började fundera på om det var någon som använde hans talang emot honom. Han var inte helt säker på hur dessa visioner fungerade, bara att de var sanna och att de skulle hända. En tanke började ta form i bakhuvudet, något som han helst inte vill tänka på. Hade de lockat bort honom från dalen? Avaline...

fortsättning följer...