Hjärteblod del 3 - Slutet

Hjärteblod

del 3 - Slutet

”Jag klarar inte av det här längre,” sa Avaline. Hon var mörbultad efter en träningssession och andades ansträngt där hon låg på marken. ”Jag orkar inte.” Till sin irritation kände hon hur tårarna brände i ögonen.

”Kom igen, tjejen,” hojtade Domino glatt, ”du blir ju bara bättre och bättre för varje dag.”

”Men vad är det för mening? Varför ska jag lära mig att överleva när jag inte har något att leva för längre.” Hon suckade tungt, satte sig upp och gömde ansiktet i händerna.

”Vad tror du Billy kommer säga om du ger upp?” Domino satte sig bredvid henne.

”Som om han bryr sig,” muttrade Avaline till svar.

”Åh, han bryr sig,” svarade Domino. ”Mycket mer än han någonsin kommer att erkänna.”

”Så varför lämnade han mig?” Avaline tittade upp på Domino med ögon fyllda av sorg och tårar.

”Det kan bara Billy svara på,” suckade Domino. ”Jag önskar att jag kunde trösta dig på något sätt. Ge dig hopp, men det kan jag inte. Jag kan bara säga att han också lider. Jag har aldrig sett honom så här. Inte ens när han var människa.”

”Inte ens när Sara dog?”

”Inte ens när Sara dog,” bekräftade Domino. ”Jag respekterar hans beslut, även om jag kanske inte tycker att det är rätt.” Avaline tittade på henne, förvånad. ”Bara för att han är min bror, betyder det inte att jag automatiskt är på hans sida.” Domino ryckte lätt på axlarna.

”Jag trodde inte du gillade mig alls,” erkände Avaline.

”Inte till en början,” svarade Domino, ”men när jag förstod hur mycket Billy höll av dig så började jag inse att du antagligen var en del av vår framtid. Det är lättare att älska än att hata, vet du.” Avaline log snett. Hon började gilla Domino mer och mer. Det kändes som om hon hade hittat en allierad.

Sedan Domino kom till borgen hade Alexander hållit sig undan så mycket han kunde. Han fortsatte dock att kasta menande och längtande blickar på Avaline och det retade både henne och Domino. Han höll sig utomhus och kom fortfarande ibland med lite bär eller fisk till henne, även om hon inte behövde äta fast föda längre.

Nu kom han utrusande på innergården med ett oroligt uttryck i ansiktet. Avaline och Domino flög upp.

”Vad är det?” utropade Avaline.

”Jag vet inte, men jag tror att vi kan förvänta oss sällskap ganska snart,”svarade han och tittade uppåt.

”Alexander?” Avaline sprang över till honom och la handen på hans arm, just som en pil slog ner på den plats där hon hade suttit. Hon hoppade till.

”Vi är under attack,” väste Domino.

”Men hur kunde det hända? Billy sa att dalen var säker!” Avaline snurrade runt, runt och tittade sig vilt omkring. Hon öppnade sina sinnen, luktade, lyssnade och kände. Hon bleknade när hon insåg hur många de faktiskt var, både vampyrer och halvblod. Arga och uppeldade kom de farande mot borgen.

”Jag vet inte, älskade,” viskade Alexander. ”Jag förstår inte hur det kunde hända.”

”Billy!” viskade Avaline skräckslaget, inte bara till Alexander och Domino, utan även genom sitt medvetande, i hopp om att han på något sätt skulle förstå att hon var i fara.

-xxx-

Visionen hade nästan slagit honom till marken och han var glad att han satt ner, annars skulle resten av resenärerna på planet undrat vad han höll på med. Det han hade sett hade kramat om hans stumma hjärta och vridit om. En bild av en döende Avaline. Han satt redan på planet till Sverige när visionen kom. Oron i hans kropp hade inte gett med sig, så när ingen som kunde tänkas göra honom eller paret Johansson illa dök upp i Palma, hoppade han på första bästa plan. Han struntade i att vara försiktig. Det spelade inte längre någon roll. Det enda som spelade roll nu, var att hinna i tid till Avaline.

Hur kunde han vara så dum att han lämnade henne kvar? Han borde ha förutsett att detta skulle hända. På något sätt skulle hennes fars informatörer lyckas dela på dem. Betydde attacken mot hans hem att de hållit koll på dem efter den förra attacken? Frågorna blev bara fler och fler, men svaren färre och färre. Billy skruvade på sig i flygplanssätet och önskade att han kunde färdas ännu snabbare.

Han mellanlandade på Arlanda för att hoppa på ett chartrat plan till Midlanda. På vägen till det mindre planet passade han på att ringa några samtal. Han kunde knappt sitta still i det lilla planet och piloten gjorde sitt bästa för att inte stirra allt för mycket på honom. Billy struntade fullkomligt i vad piloten tyckte och tänkte. Han hade bara en sak på hjärnan; och det var att hinna fram i tid och rädda Avaline.

På Midlanda väntade en helikopter som skulle ta honom ända fram till borgen om så han ville, men först ett stopp på vägen för att hämta upp den enda som kanske kunde hjälpa honom nu. Han var glad att det var en molnig dag. Billy brydde sig inte om att försöka sopa igen sina spår nu. Det fanns varken tid eller anledning till det. Hennes far och systrar var redan på väg, eller i värsta fall, redan framme.

Han visste inte hur de hade hittat borgen, men det spelade egentligen ingen roll. Han hade kollat upp sitt säkerhetssystem via mobilen så fort han hade landat. Ett av den digitala tidsålderns mirakel. Fler av hans fällor hade blivit aktiverade, så han hoppades i alla fall att Avaline och de andra hade blivit varnade och hunnit förbereda sig. Dock fanns det ingen tid att förlora och Billy förbannade sig själv för att ha valt ett så otillgängligt hem.

-xxx-

Avaline sträckte sig försiktigt ut med sina sinnen och kände dem närma sig. Kände deras törst efter hämnd, hunger efter hennes blod och hjärta och mest av allt, deras hat. De var bara ute efter henne, inte Alexander eller Domino. Det var hon som dödat en av deras och skadat en annan svårt. Ett medvetande var endast fyllt av hat och inget annat. Hon gissade att det var hennes far. De måste vara riktigt förbannade om han var med. Eller så litade han helt enkelt in på att hans döttrar och undersåtar skulle lyckas döda henne den här gången heller.

Avaline, Alexander och Domino stod i en tajt trekant i mitten av innergården och väntade. Det fanns ingen anledning, eller möjlighet för den delen, att fly. De var omringade. Avaline var glad att de precis tränat och därför hade en mängd vapen framme. Inte för att det skulle hjälpa dem nu. De var hopplöst underlägsna.

Hon famlade efter Alexander och Dominos händer, fann dem, fattade tag om dem och kramade hårt. Hon höll huvudet högt. Dominos stridslust började smitta av sig. Adrenalinet pumpade i ådrorna och hon kände hur hon hukade sig ner, redo för språng. Hon tänkte inte ge upp utan en fight. Avaline hade utvecklats så mycket sedan hon senast stred mot sin fars familj. Då hade hon förvisso haft Billys blod i sig och dessutom kämpat för hans liv, men nu kämpade hon för sitt eget. Hennes brustna hjärta hade funnit ny styrka och hon hade inte för avsikt att ge sig så lätt.

Trots att Billy inte fanns i närheten, sände hon honom en kärleksfylld tanke. Efter det så låste hon alla dörrar till sitt medvetande. Hon skulle göra honom stolt. Avaline kände Porlas attacker mot henne, men dörrarna förblev låsta. Hon hoppades att Domino och Alexander också stängt sig mot en  sådan attack. Hon var glad över att hon fått sin dos av blod den dagen. Hon kände sig starkare än på länge, även om hon var mörbultad efter träningen, så kände hon sig redo att möta sin far. Hon skulle minsann visa honom vad hon gick för.

Sky dök upp ovanför dem med bågen i högsta hugg, han siktade rakt på Avaline som släppte taget om de andra och slängde sig ur vägen för den vinande pilen.

”Helvete,” muttrade hon irriterat. Sedan hörde hon hur de andra tog sig över den normalt sätt skyddande muren.

”Är ni beredda?” väste Domino. Avaline nickade kort och greppade taget om sina kastknivar. Alexanders händer började glöda. ”Håll dem där långt borta från mig, ängel,” varnade Domino. Han nickade bara till svar, för koncentrerad för att kunna tala.

Den som först tog sig över muren och ner på innergården var Lexi. Hon flinade segervisst mot Avaline.

”Så, storasyster, vi möts igen,” spann hon med len röst och Avaline rös. Fler av hennes systrar slöt upp bredvid henne. Hon kände igen Cleo och Amber, två av fullbloden. Porla var där, så klart, så Justus kunde inte vara långt borta. Hennes far hade verkligen slagit på stort.

”Åh, en familjeträff, så rart,” muttrade Domino ironiskt. Avaline rörde sig sakta längs med väggen. Förnuftet bad henne att fly, men stoltheten och instinkten ville stanna och göra upp det här en gång för alla.

”Bara pappa som saknas då,” sa Avaline med sin lenaste röst, utan ett darr. Hon kände sig stolt. Trots att hennes insida var ett enda stort kaos och hon var nästintill skräckslagen, så verkade hon arrogant och säker utåt.

”Åh, han är i närheten,” svarade Porla.

”Jag vet,” sa Avaline. ”Ser verkligen fram emot att få träffa honom. Har hört att vi är rätt lika.” Hon höjde utmanande ett ögonbryn. Prata var bra. Fördriva lite tid. Porla morrade argt. Avaline log.

”Det ska bli ett nöje att döda dig, syster,” väste Porla.

”Vi får väl se,” svarade Avaline. Alexanders händer började glöda ännu starkare.

”Håll dig borta från henne,” väste han.

”Som om ni rår på oss,” skrattade Lexi överlägset. ”Nu när Billy inte är här och skyddar dig.” Hennes ord högg till i Avalines hjärta och hon kämpade för att hålla ansiktet likgiltigt. Avaline höjde hakan lite till och stirrade stint in i sin systers blå ögon.

-xxx-

”Billy, det var inte igår,” hälsade Viktor honom när han mötte Billy vid helikoptern.

”Far,” nickade Billy. ”Vi har ingen tid att förlora.” Viktor rörde sig inte.

”Och vad är det exakt som du vill att jag ska göra?” undrade Viktor.

”Rädda Avaline,” sa Billy. ”Du är den enda som kan få slut på denna hetsjakt.”

”Och varför ska jag rädda henne?” Viktor la armarna i kors över bröstet, något irriterad, men ändå faderligt intresserad. Billy hade så klart inte förväntat sig att han skulle bli emottagen med öppna armar som den förlorade sonen, men något varmare än detta hade han ändå hoppats på.

”Jag älskar henne,” sa Billy sanningsenligt. Viktor fnös och tittade bort.

”Du vet att jag anser att det här är något mellan dig och din bror?” sa han efter en stund.

”Jag vet, men det har gått för långt. Du skulle se henne, far,” Billy log nu. ”Hon är magnifik.”

”Jag trodde inte du delade din brors fascination av halvbloden,” kommenterade Viktor.

”Det gjorde jag inte heller. Men Avaline är speciell, väldigt talangfull.”

”Och? Du valde bort dina rättigheter när du tog henne härifrån,” påpekade Viktor.

”Jag vet, men snälla, jag gör vad som helst!” bad Billy. Han slog ut med armarna i en uppgiven gest. ”Ju längre vi diskuterar desto kortare tid har hon kvar att leva. De kommer att döda henne. Xero kommer att döda henne.”

”Vad som helst?”

”I princip vad som helst,” rättade Billy sig.

”Kommer du tillbaka till gården?”

”Det beror på vad jag måste göra här.”

”Du är en utomordentlig tränare. Vi har saknat dig.”

”Och Avaline?”

”Kommer möta Rådet, du får tala för henne där. Jag kan inte lova något,” svarade Viktor.

”Okej,” svarade Billy och undrade vad haken egentligen var, men så länge Viktor tänkte låta Avaline leva var han nöjd för tillfället. Viktor sträckte fram handen och Billy tog den.

”Då åker vi.” De hoppade snabbt in i helikoptern och lyfte mot Billys borg.

-xxx-

Avaline stred för sitt liv. Hur hopplöst det än kändes, så hade hon fortfarande kraft kvar att kämpa. Egentligen var det ju lönlöst, hon insåg det. Blodet rann från flera ställen på kroppen och ur ena armen stack en pil ut. Hon hade förlorat mycket blod och kände sig konstigt lätt i kroppen. Hon såg sig omkring och insåg att hon stod mitt i ett hav av blod och död. Hon hade hoppats på att prata sig ur situationen, men Lexi hade till slut blivit för uppretad och gått till attack. Avaline fick visa prov på sin stridsteknik och snabbhet.

Hennes far hade inte visat sig ännu, men hon visste att han var där utanför någonstans. Hon undrade vad han väntade på. Skulle han låta sina undersåtar göra hans smutsiga arbete i alla fall? Var han inte ens nyfiken på henne? Var han rädd för henne? Frågorna virvlade runt i huvudet på henne samtidigt som hon samlade sig för nästa attack. Hon undrade hur snabbt hon kunde ta sig upp och över muren.

I ögonvrån såg hon Amber komma rusande mot henne med staven höjd. Avaline drog en av sina knivar och kastade mot henne, fullblodet duckade snabbt, men fortsatte mot henne. Avaline sprang snabbt rakt mot väggen, tog satsa och gjorde en graciös bakåtvolt och landade bakom Amber. Hon måttade en spark mot fullblodets rygg och fick till en fullträff. Amber föll framåt med ett stön. Avaline förlorade ingen tid utan tog tillfället i akt och klättrade uppåt väggen, med sikte på att ta sig över muren. Hon visste att det var ett långt hopp, men hon visste också att hon skulle klara av det.

”Ska du lämna oss redan?” väste Porla i hennes öra och klickade med tungan. Avaline ryckte till. Hennes syster var precis bredvid henne uppe på  muren. Avaline hann inte värja sig mot slaget och kände hur hon föll bakåt. Samtidigt kände hon hur Porla testade hennes mentala försvar. Avaline flinade åt henne.

”Låst,” skrattade hon och tog sig upp på fötter. Hon famlade efter vapen i bältet, men insåg att det var tomt.

”Har du tappat något, syster?” flinade Porla och höll upp Avalines sai. Vredgat slängde Avaline sig emot henne och lyckades få ner henne på rygg. Hon stirrade flinande ner i systerns går ögon.

”Jag behöver inga vapen. Billy har tränat mig väl.”

”Billy, ja, vad håller han hus nuförtiden?” Porla plutade med läpparna. Avaline såg rött och slog till henne över kinden och gladdes när hon hörde benen i näsan krossas.

”Håll käften,” väste Avaline.

-xxx-

”Du har verkligen valt en ointaglig plats att bo på,” påpekade Viktor när de började närma sig Billys borg. ”Otroligt vackert.”

”Jag valde det inte direkt för den vackra utsikten,” muttrade Billy till svar. Han var upptagen med att stirra ut ur fönstret i hopp att se borgen snart. Han var väldigt orolig nu. Måtte de inte vara för sent ute. Han kunde inte förstå varför Viktor inte bara kunde ringa till Xero och be honom dra tillbaka sina trupper. När han närmade sig borgen förstod han dock varför. Xero var för upptagen.

Hans bror stod på borgens mur, böjd över Avaline med ett svärd i handen. Avaline låg på rygg på marken och stirrade upp på sin far.

”Jag måste ner dit!” utropade Billy och ställde sig upp. ”Ta mig så nära du kan,” manade han på piloten. Han ryckte upp dörren och slängde sig upp så fort trodde sig kunna landa säkert. Han såg Xero höja svärdet och började springa längs med murens topp. ”Nej!” Avaline och Xero ryckte båda till och vände sig mot honom med förvånade uttryck. Han såg lättnade i Avalines ansikte och sedan slängde han sig mot sin bror.

De tumlade ner på borgens innergård.

”Billy!” hörde han Avaline skrika. Han tittade upp mot henne och hon höll ut handen mot honom. Det var tillräckligt för att han skulle tappa fokus och fick ett slag i sidan. Han var glad att Xero hade tappat svärdet i fallet. Han vände sin uppmärksamhet mot sin bror igen.

”Du får inte döda henne, broder,” väste han.

”Säger vem? En förrädare?” fnös Xero.

”Säger jag,” hördes Viktors myndiga röst från andra sidan gården. ”Det här slutar nu. Nu får det vara nog med den här hetsjakten!” Som i ett trollslag stannade alla upp. Billy kunde knappt tro att det var sant. Avaline hade överlevt. Han hade hunnit i tid. Han såg sig om efter henne och såg henne ligga nedan för muren, blodig och ledbruten.

”Nej!” kved han och rusade fram till henne och slängde sig på knä bredvid henne. Hon fick inte vara död. ”Avaline!” Han hörde det mjuka rasslet av vingar och så landade Alexander på andra sidan om henne.

”Billy,” viskade hon med bruten stämma. Ögonlocken fladdrade till och hon tittade upp på honom. ”Du kom.” Ett leende spreds över hennes läppar och han tog henne i sina armar och lyfte upp henne försiktigt.

”Alexander, vi behöver dig.” Ängeln följde efter Billy in i borgen.

-xxx-

Avaline försökte vända på sig, men stönade när det gjorde ont precis överallt. En sval hand lades på hennes panna och hon suckade nöjt. Sedan kom hon ihåg, blodet, striden, hennes systrar och hennes far... Billy! Hon slog upp ögonen.

”Billy,” viskade hon hest.

”Jag är här,” sa han och lutade sig ner så att hon såg honom. Hon försökte le, men kände hur huden stramade.

”Du kom,” andades hon. Hon tittade upp i hans mjuka bruna ögon.

”I grevens tid, men jag hann,” svarade han med ett snett leende.

”Jag trodde att det var slutet,” viskade hon och tårarna brände bakom ögonlocken. ”Att vi var förlorade. Domino, Alexander... Är de okej?”

”Vi mår bara bara,” kom Alexanders röst från andra sidan sängen. Hon vände mödosamt på huvudet. Både Alexander och Domino fanns i rummet, något mörbultade, men levande. Hon log mot dem. Utan dem hade hon inte levat idag.

”Vad hände?”

”Jag tog med mig Viktor. Han har lovat att du ska få träffa Rådet, alltså får ingen döda dig längre,” sa Billy nöjt. Han satte sig på sängen bredvid henne och smekte henne försiktigt över kinden.

”Hur tog Xero det?”

”Inte särskilt bra, men han följer ändå fars önskningar och kan inte gå emot Rådets regler.”

”Du skulle sett honom. Jag har aldrig träffat någon så fylld av hat tidigare,” sa Avaline och blundade.

”Jag såg honom,” sa Billy. ”Jag är bara glad att jag hann fram i tid. Hade jag kommit fem minuter senare... ” Billy blundade som om han inte vill tänka tanken ens. Hon famlade efter hans hand.

”Men du hann. Jag visste att du skulle komma!” Hon tryckte hans hand.

”Du är skadad på grund av mig... Hur kunde jag låta dig vara kvar här ensam?” Han vände sig bort, arg på sig själv. Han drog handen genom det mörka håret och suckade tungt.

”Jag hade Alexander och Domino.”

”Det var inte tillräckligt.”

”Men vi stod emot dem bra, du skulle ha sett mig!” sa Avaline.

”Hon har rätt, lillebror, du skulle se hur självsäker hon var,” sköt Domino in. ”Du har tränat henne väl, Billy.” Avaline kunde se att de fortsatte sin diskussion utan ord.

”Xero hade inte väntat sig att Avaline var så lik honom själv,” sa Alexander. ”Hon förvånade honom, minst sagt.”

”Hade han inte varit så fylld av hat, hade han nog blivit imponerad,” sa Avaline. Billy tittade förvånat på henne. ”Jag kände hans intresse väckas, men han valde bort det och gick på hatet.”

”Min far är i alla fall väldigt imponerad och ser fram emot att lära känna dig bättre,” sa Billy.

”Åh, okej.” Avaline visste inte om det var bra eller dåligt. Billy hade talat sig varm om hur han ogillade Viktors experiment. Hon ville absolut inte bli någon sorts försökskanin.

”Det kan hjälpa dig att utvecklas,” sa Billy.

”Men jag vill vara med dig,” viskade hon.

”Jag kommer vara med dig. Tror du att jag tänker lämna dig igen?” Han tittade på henne med allvarliga mörka ögon. Hon skruvade lätt på sig.

”Jag vet inte,” sa hon lågt och tittade bort. Han lade handen om hennes haka och vred försiktigt hennes ansikte mot sitt.

”Aldrig,” sa han ömt och log. ”Nu får du dras med mig så länge du lever.”

”Jag tror jag kan överleva det,” sa hon och log snett. Han kysste försiktigt hennes kind.

”Jag älskar dig.”

”Och jag dig.” Hon kände sig med ens mycket lätt och hennes hjärta helt igen. Det dunkade taktfast på och hon log. Hon var hel igen.

FINIS 

Tack till Anneli och Sanne som hejat på mig och följt mig i processen med skrivandet av denna novell!