12 okt. 2012

Åh, om man ändå vore tonåring igen...

Tänk då skulle det vara helt okej att dreggla över snyggingar på teve/gatan/bussen/världen och skylla sina amorösa känslor på hormoner. Man skulle kunna vara lagom barnslig och få utbrott utan att behöva förklara sig, utan skylla på hormonerna. Man skulle kunna behandla andra precis likadant som de behandlar än själv utan att behöva känna att man ska vara den större personen och därför "gilla" allt de gör, fast de inte gör det tillbaka. Det skulle vara okej att känna sig mobbad och utfrusen på grund av detta. Nu bortförklarar man det med att personen kanske inte såg just min bild idag, eller inte har varit online mm mm.

Jodå jag är trots allt fjortis i hjärtat och känner mig just osynlig för vissa, igen. Det stör mig, för jag borde inte bry mig. Men livet är ju en popularitetstävling och det kommer man ju inte undan. Eller som sköne Don Draper från Mad Men uttrycker det "The world keeps turning without you, it's nothing personal." Men just nu känns det jävligt personligt.

Nu ska jag dreggla över Salvatore-bröderna, äta en ballerina och tycka att jag är jävligt bra och tycka synd om dem som i slutändan kommer förlora mig som vän.

Over and out.

2 kommentarer :

  1. Fnissar lite & töänker du "dreglar" nog lite ändå ;)
    Men sedan blir jag lite ledsen artt du känner dig osynlig,för det är du ju inte/Kram pårej

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara någon som har väldans selektiv syn. :/

      Radera

Tack för din kommentar!