Nu är jag glad igen!

Jag blev tillfrågad att vara med i antologin! :) Tjoho för mig! Förläggaren tyckte mycket om "Uppvaknanden" och ville gärna ha den med. Så nu får ni avvakta att läsa den till sommaren, eller när Översinnlig Njutning kommer ut. :) Men, ni ska inte gå lottlösa, jag bjuder på ett utdrag ur "Efter stridens hetta", som snart är färdigskriven och redo att se dagens ljus.

Efter stridens hetta

I ett hav av fallna krigare satt hon med huvudet böjt som i bön. Mitt bland all död, en ensam, överlevande, kvinna. Dragen sa att hon var av alvsläktet. Plötsligt höjde hon huvudet och lyfte blicken mot himlen och ett litet skri av förtvivlan undslapp henne.

    Han närmade sig henne sakta och ville inte skrämma henne. Hon var antagligen fortfarande beredd på anfall och var därför fullkomligt livsfarlig. Havet av döda orcher omkring henne skvallrade om just hur farlig. De skogsgröna kläderna med läderdetaljer var nedsmetade av blod, ansiktet likaså, även det röda håret var numera svartklibbigt och tovigt.

    ”Är det dags att komma nu?” sa hon utan att vända sig mot honom. Rösten var fylld av utmattning och sorg samt en hög dos förakt. Hon reste sig i en flytande rörelse och vände sig mot honom och han flämtade till. De gröna ögonen var förvånansvärt klara och sköt blixtar mot honom. Han sjönk ner på ena knät och böjde lätt nacken i ett tecken av respekt.

    ”Ni anar inte vad jag har fått göra för att ta mig hit, prinsessan”, sa han med illa dold irritation. ”Jag har förlorat de flesta av mina mannar och bokstavligen gått genom eld och vatten för att kunna vara vid din sida.” Han knöt händerna vid sidorna och stålsatte sig mot den svada han visste skulle komma. Ingen tilltalar sin prinsessa på det sättet, inte ens om de hade vuxit upp tillsammans. Den gröna blicken mjuknade något.

    ”Endar, jag har saknat dig”, sa hon mjukt och tog ett steg mot honom. Det kändes som om de varit ifrån varandra i en evighet, inte bara några dagar.

    ”Aena”, andades han, reste sig upp och omslöt henne med sina armar. Hon snyftade till och föraktet från tidigare var bortblåst. ”Jag är så ledsen att jag inte hann hit tidigare.” Han smekte tafatt hennes toviga hår och rygg och kände samtidigt efter skador och gjorde en bedömning om vad som hade hänt. En suck undslapp henne och han drog henne tätare mot sig. Plötsligt var det som om de var bara Endar och Aena igen, inte prinsessan och hennes förste väktare. Han önskade att det hade varit så enkelt. 

Det kommer mera.. trallalallala... ;)

På onsdag är det dags för kunskapsprovet i utbildningen. Jag tror förvisso att det kommer att gå bra, men det känns helt främmande att jag ska kunna svara på samtal på fredag eftermiddag och göra ett professionellt intryck. Hahaha. Typ så känns det. I teorin är allt fint, men i praktiken... not so much. Men det blir nog bra till slut. ;)

Fö är jag inte helt nöjd med utgången av melodifestivalen i lördags. Och det är allt jag tänker säga om det.