Vill ni veta lite mer?

Nu finns det en presentation av mig på Mörkersdottirs förlags hemsida. :) Ja, jag har skrivit den själv, och det var verkligen jättesvårt. Känner att det låter jättetöntigt och så, men det fick gå. :P Angående mitt skrivande så håller jag just nu på med en som jag började på engelska för jättelänge sedan, men nu börjar omarbeta och skriva på svenska. Spännande värre. Vad som helst kan hända, och jag har inte helt klarat ut alla detaljer ännu, eller hur det ska sluta. Förmodligen blir det en romantisk sak med övernaturliga inslag. Tror jag. :P Det viktigaste är ändå att skriva och fortsätta skriva, även om det kanske går lite långsamt ibland.

Mitt största problem är ju att avsluta det jag har börjat på, men vad gör man när det hela tiden poppar upp karaktärer i mitt huvud som kräver uppmärksamhet?

Hjärteblod del 3 - Slutet

Hjärteblod

del 3 - Slutet

”Jag klarar inte av det här längre,” sa Avaline. Hon var mörbultad efter en träningssession och andades ansträngt där hon låg på marken. ”Jag orkar inte.” Till sin irritation kände hon hur tårarna brände i ögonen.

”Kom igen, tjejen,” hojtade Domino glatt, ”du blir ju bara bättre och bättre för varje dag.”

”Men vad är det för mening? Varför ska jag lära mig att överleva när jag inte har något att leva för längre.” Hon suckade tungt, satte sig upp och gömde ansiktet i händerna.

”Vad tror du Billy kommer säga om du ger upp?” Domino satte sig bredvid henne.

”Som om han bryr sig,” muttrade Avaline till svar.

”Åh, han bryr sig,” svarade Domino. ”Mycket mer än han någonsin kommer att erkänna.”

”Så varför lämnade han mig?” Avaline tittade upp på Domino med ögon fyllda av sorg och tårar.

”Det kan bara Billy svara på,” suckade Domino. ”Jag önskar att jag kunde trösta dig på något sätt. Ge dig hopp, men det kan jag inte. Jag kan bara säga att han också lider. Jag har aldrig sett honom så här. Inte ens när han var människa.”

”Inte ens när Sara dog?”

”Inte ens när Sara dog,” bekräftade Domino. ”Jag respekterar hans beslut, även om jag kanske inte tycker att det är rätt.” Avaline tittade på henne, förvånad. ”Bara för att han är min bror, betyder det inte att jag automatiskt är på hans sida.” Domino ryckte lätt på axlarna.

”Jag trodde inte du gillade mig alls,” erkände Avaline.

”Inte till en början,” svarade Domino, ”men när jag förstod hur mycket Billy höll av dig så började jag inse att du antagligen var en del av vår framtid. Det är lättare att älska än att hata, vet du.” Avaline log snett. Hon började gilla Domino mer och mer. Det kändes som om hon hade hittat en allierad.

Sedan Domino kom till borgen hade Alexander hållit sig undan så mycket han kunde. Han fortsatte dock att kasta menande och längtande blickar på Avaline och det retade både henne och Domino. Han höll sig utomhus och kom fortfarande ibland med lite bär eller fisk till henne, även om hon inte behövde äta fast föda längre.

Nu kom han utrusande på innergården med ett oroligt uttryck i ansiktet. Avaline och Domino flög upp.

”Vad är det?” utropade Avaline.

”Jag vet inte, men jag tror att vi kan förvänta oss sällskap ganska snart,”svarade han och tittade uppåt.

”Alexander?” Avaline sprang över till honom och la handen på hans arm, just som en pil slog ner på den plats där hon hade suttit. Hon hoppade till.

”Vi är under attack,” väste Domino.

”Men hur kunde det hända? Billy sa att dalen var säker!” Avaline snurrade runt, runt och tittade sig vilt omkring. Hon öppnade sina sinnen, luktade, lyssnade och kände. Hon bleknade när hon insåg hur många de faktiskt var, både vampyrer och halvblod. Arga och uppeldade kom de farande mot borgen.

”Jag vet inte, älskade,” viskade Alexander. ”Jag förstår inte hur det kunde hända.”

”Billy!” viskade Avaline skräckslaget, inte bara till Alexander och Domino, utan även genom sitt medvetande, i hopp om att han på något sätt skulle förstå att hon var i fara.

-xxx-

Visionen hade nästan slagit honom till marken och han var glad att han satt ner, annars skulle resten av resenärerna på planet undrat vad han höll på med. Det han hade sett hade kramat om hans stumma hjärta och vridit om. En bild av en döende Avaline. Han satt redan på planet till Sverige när visionen kom. Oron i hans kropp hade inte gett med sig, så när ingen som kunde tänkas göra honom eller paret Johansson illa dök upp i Palma, hoppade han på första bästa plan. Han struntade i att vara försiktig. Det spelade inte längre någon roll. Det enda som spelade roll nu, var att hinna i tid till Avaline.

Hur kunde han vara så dum att han lämnade henne kvar? Han borde ha förutsett att detta skulle hända. På något sätt skulle hennes fars informatörer lyckas dela på dem. Betydde attacken mot hans hem att de hållit koll på dem efter den förra attacken? Frågorna blev bara fler och fler, men svaren färre och färre. Billy skruvade på sig i flygplanssätet och önskade att han kunde färdas ännu snabbare.

Han mellanlandade på Arlanda för att hoppa på ett chartrat plan till Midlanda. På vägen till det mindre planet passade han på att ringa några samtal. Han kunde knappt sitta still i det lilla planet och piloten gjorde sitt bästa för att inte stirra allt för mycket på honom. Billy struntade fullkomligt i vad piloten tyckte och tänkte. Han hade bara en sak på hjärnan; och det var att hinna fram i tid och rädda Avaline.

På Midlanda väntade en helikopter som skulle ta honom ända fram till borgen om så han ville, men först ett stopp på vägen för att hämta upp den enda som kanske kunde hjälpa honom nu. Han var glad att det var en molnig dag. Billy brydde sig inte om att försöka sopa igen sina spår nu. Det fanns varken tid eller anledning till det. Hennes far och systrar var redan på väg, eller i värsta fall, redan framme.

Han visste inte hur de hade hittat borgen, men det spelade egentligen ingen roll. Han hade kollat upp sitt säkerhetssystem via mobilen så fort han hade landat. Ett av den digitala tidsålderns mirakel. Fler av hans fällor hade blivit aktiverade, så han hoppades i alla fall att Avaline och de andra hade blivit varnade och hunnit förbereda sig. Dock fanns det ingen tid att förlora och Billy förbannade sig själv för att ha valt ett så otillgängligt hem.

-xxx-

Avaline sträckte sig försiktigt ut med sina sinnen och kände dem närma sig. Kände deras törst efter hämnd, hunger efter hennes blod och hjärta och mest av allt, deras hat. De var bara ute efter henne, inte Alexander eller Domino. Det var hon som dödat en av deras och skadat en annan svårt. Ett medvetande var endast fyllt av hat och inget annat. Hon gissade att det var hennes far. De måste vara riktigt förbannade om han var med. Eller så litade han helt enkelt in på att hans döttrar och undersåtar skulle lyckas döda henne den här gången heller.

Avaline, Alexander och Domino stod i en tajt trekant i mitten av innergården och väntade. Det fanns ingen anledning, eller möjlighet för den delen, att fly. De var omringade. Avaline var glad att de precis tränat och därför hade en mängd vapen framme. Inte för att det skulle hjälpa dem nu. De var hopplöst underlägsna.

Hon famlade efter Alexander och Dominos händer, fann dem, fattade tag om dem och kramade hårt. Hon höll huvudet högt. Dominos stridslust började smitta av sig. Adrenalinet pumpade i ådrorna och hon kände hur hon hukade sig ner, redo för språng. Hon tänkte inte ge upp utan en fight. Avaline hade utvecklats så mycket sedan hon senast stred mot sin fars familj. Då hade hon förvisso haft Billys blod i sig och dessutom kämpat för hans liv, men nu kämpade hon för sitt eget. Hennes brustna hjärta hade funnit ny styrka och hon hade inte för avsikt att ge sig så lätt.

Trots att Billy inte fanns i närheten, sände hon honom en kärleksfylld tanke. Efter det så låste hon alla dörrar till sitt medvetande. Hon skulle göra honom stolt. Avaline kände Porlas attacker mot henne, men dörrarna förblev låsta. Hon hoppades att Domino och Alexander också stängt sig mot en  sådan attack. Hon var glad över att hon fått sin dos av blod den dagen. Hon kände sig starkare än på länge, även om hon var mörbultad efter träningen, så kände hon sig redo att möta sin far. Hon skulle minsann visa honom vad hon gick för.

Sky dök upp ovanför dem med bågen i högsta hugg, han siktade rakt på Avaline som släppte taget om de andra och slängde sig ur vägen för den vinande pilen.

”Helvete,” muttrade hon irriterat. Sedan hörde hon hur de andra tog sig över den normalt sätt skyddande muren.

”Är ni beredda?” väste Domino. Avaline nickade kort och greppade taget om sina kastknivar. Alexanders händer började glöda. ”Håll dem där långt borta från mig, ängel,” varnade Domino. Han nickade bara till svar, för koncentrerad för att kunna tala.

Den som först tog sig över muren och ner på innergården var Lexi. Hon flinade segervisst mot Avaline.

”Så, storasyster, vi möts igen,” spann hon med len röst och Avaline rös. Fler av hennes systrar slöt upp bredvid henne. Hon kände igen Cleo och Amber, två av fullbloden. Porla var där, så klart, så Justus kunde inte vara långt borta. Hennes far hade verkligen slagit på stort.

”Åh, en familjeträff, så rart,” muttrade Domino ironiskt. Avaline rörde sig sakta längs med väggen. Förnuftet bad henne att fly, men stoltheten och instinkten ville stanna och göra upp det här en gång för alla.

”Bara pappa som saknas då,” sa Avaline med sin lenaste röst, utan ett darr. Hon kände sig stolt. Trots att hennes insida var ett enda stort kaos och hon var nästintill skräckslagen, så verkade hon arrogant och säker utåt.

”Åh, han är i närheten,” svarade Porla.

”Jag vet,” sa Avaline. ”Ser verkligen fram emot att få träffa honom. Har hört att vi är rätt lika.” Hon höjde utmanande ett ögonbryn. Prata var bra. Fördriva lite tid. Porla morrade argt. Avaline log.

”Det ska bli ett nöje att döda dig, syster,” väste Porla.

”Vi får väl se,” svarade Avaline. Alexanders händer började glöda ännu starkare.

”Håll dig borta från henne,” väste han.

”Som om ni rår på oss,” skrattade Lexi överlägset. ”Nu när Billy inte är här och skyddar dig.” Hennes ord högg till i Avalines hjärta och hon kämpade för att hålla ansiktet likgiltigt. Avaline höjde hakan lite till och stirrade stint in i sin systers blå ögon.

-xxx-

”Billy, det var inte igår,” hälsade Viktor honom när han mötte Billy vid helikoptern.

”Far,” nickade Billy. ”Vi har ingen tid att förlora.” Viktor rörde sig inte.

”Och vad är det exakt som du vill att jag ska göra?” undrade Viktor.

”Rädda Avaline,” sa Billy. ”Du är den enda som kan få slut på denna hetsjakt.”

”Och varför ska jag rädda henne?” Viktor la armarna i kors över bröstet, något irriterad, men ändå faderligt intresserad. Billy hade så klart inte förväntat sig att han skulle bli emottagen med öppna armar som den förlorade sonen, men något varmare än detta hade han ändå hoppats på.

”Jag älskar henne,” sa Billy sanningsenligt. Viktor fnös och tittade bort.

”Du vet att jag anser att det här är något mellan dig och din bror?” sa han efter en stund.

”Jag vet, men det har gått för långt. Du skulle se henne, far,” Billy log nu. ”Hon är magnifik.”

”Jag trodde inte du delade din brors fascination av halvbloden,” kommenterade Viktor.

”Det gjorde jag inte heller. Men Avaline är speciell, väldigt talangfull.”

”Och? Du valde bort dina rättigheter när du tog henne härifrån,” påpekade Viktor.

”Jag vet, men snälla, jag gör vad som helst!” bad Billy. Han slog ut med armarna i en uppgiven gest. ”Ju längre vi diskuterar desto kortare tid har hon kvar att leva. De kommer att döda henne. Xero kommer att döda henne.”

”Vad som helst?”

”I princip vad som helst,” rättade Billy sig.

”Kommer du tillbaka till gården?”

”Det beror på vad jag måste göra här.”

”Du är en utomordentlig tränare. Vi har saknat dig.”

”Och Avaline?”

”Kommer möta Rådet, du får tala för henne där. Jag kan inte lova något,” svarade Viktor.

”Okej,” svarade Billy och undrade vad haken egentligen var, men så länge Viktor tänkte låta Avaline leva var han nöjd för tillfället. Viktor sträckte fram handen och Billy tog den.

”Då åker vi.” De hoppade snabbt in i helikoptern och lyfte mot Billys borg.

-xxx-

Avaline stred för sitt liv. Hur hopplöst det än kändes, så hade hon fortfarande kraft kvar att kämpa. Egentligen var det ju lönlöst, hon insåg det. Blodet rann från flera ställen på kroppen och ur ena armen stack en pil ut. Hon hade förlorat mycket blod och kände sig konstigt lätt i kroppen. Hon såg sig omkring och insåg att hon stod mitt i ett hav av blod och död. Hon hade hoppats på att prata sig ur situationen, men Lexi hade till slut blivit för uppretad och gått till attack. Avaline fick visa prov på sin stridsteknik och snabbhet.

Hennes far hade inte visat sig ännu, men hon visste att han var där utanför någonstans. Hon undrade vad han väntade på. Skulle han låta sina undersåtar göra hans smutsiga arbete i alla fall? Var han inte ens nyfiken på henne? Var han rädd för henne? Frågorna virvlade runt i huvudet på henne samtidigt som hon samlade sig för nästa attack. Hon undrade hur snabbt hon kunde ta sig upp och över muren.

I ögonvrån såg hon Amber komma rusande mot henne med staven höjd. Avaline drog en av sina knivar och kastade mot henne, fullblodet duckade snabbt, men fortsatte mot henne. Avaline sprang snabbt rakt mot väggen, tog satsa och gjorde en graciös bakåtvolt och landade bakom Amber. Hon måttade en spark mot fullblodets rygg och fick till en fullträff. Amber föll framåt med ett stön. Avaline förlorade ingen tid utan tog tillfället i akt och klättrade uppåt väggen, med sikte på att ta sig över muren. Hon visste att det var ett långt hopp, men hon visste också att hon skulle klara av det.

”Ska du lämna oss redan?” väste Porla i hennes öra och klickade med tungan. Avaline ryckte till. Hennes syster var precis bredvid henne uppe på  muren. Avaline hann inte värja sig mot slaget och kände hur hon föll bakåt. Samtidigt kände hon hur Porla testade hennes mentala försvar. Avaline flinade åt henne.

”Låst,” skrattade hon och tog sig upp på fötter. Hon famlade efter vapen i bältet, men insåg att det var tomt.

”Har du tappat något, syster?” flinade Porla och höll upp Avalines sai. Vredgat slängde Avaline sig emot henne och lyckades få ner henne på rygg. Hon stirrade flinande ner i systerns går ögon.

”Jag behöver inga vapen. Billy har tränat mig väl.”

”Billy, ja, vad håller han hus nuförtiden?” Porla plutade med läpparna. Avaline såg rött och slog till henne över kinden och gladdes när hon hörde benen i näsan krossas.

”Håll käften,” väste Avaline.

-xxx-

”Du har verkligen valt en ointaglig plats att bo på,” påpekade Viktor när de började närma sig Billys borg. ”Otroligt vackert.”

”Jag valde det inte direkt för den vackra utsikten,” muttrade Billy till svar. Han var upptagen med att stirra ut ur fönstret i hopp att se borgen snart. Han var väldigt orolig nu. Måtte de inte vara för sent ute. Han kunde inte förstå varför Viktor inte bara kunde ringa till Xero och be honom dra tillbaka sina trupper. När han närmade sig borgen förstod han dock varför. Xero var för upptagen.

Hans bror stod på borgens mur, böjd över Avaline med ett svärd i handen. Avaline låg på rygg på marken och stirrade upp på sin far.

”Jag måste ner dit!” utropade Billy och ställde sig upp. ”Ta mig så nära du kan,” manade han på piloten. Han ryckte upp dörren och slängde sig upp så fort trodde sig kunna landa säkert. Han såg Xero höja svärdet och började springa längs med murens topp. ”Nej!” Avaline och Xero ryckte båda till och vände sig mot honom med förvånade uttryck. Han såg lättnade i Avalines ansikte och sedan slängde han sig mot sin bror.

De tumlade ner på borgens innergård.

”Billy!” hörde han Avaline skrika. Han tittade upp mot henne och hon höll ut handen mot honom. Det var tillräckligt för att han skulle tappa fokus och fick ett slag i sidan. Han var glad att Xero hade tappat svärdet i fallet. Han vände sin uppmärksamhet mot sin bror igen.

”Du får inte döda henne, broder,” väste han.

”Säger vem? En förrädare?” fnös Xero.

”Säger jag,” hördes Viktors myndiga röst från andra sidan gården. ”Det här slutar nu. Nu får det vara nog med den här hetsjakten!” Som i ett trollslag stannade alla upp. Billy kunde knappt tro att det var sant. Avaline hade överlevt. Han hade hunnit i tid. Han såg sig om efter henne och såg henne ligga nedan för muren, blodig och ledbruten.

”Nej!” kved han och rusade fram till henne och slängde sig på knä bredvid henne. Hon fick inte vara död. ”Avaline!” Han hörde det mjuka rasslet av vingar och så landade Alexander på andra sidan om henne.

”Billy,” viskade hon med bruten stämma. Ögonlocken fladdrade till och hon tittade upp på honom. ”Du kom.” Ett leende spreds över hennes läppar och han tog henne i sina armar och lyfte upp henne försiktigt.

”Alexander, vi behöver dig.” Ängeln följde efter Billy in i borgen.

-xxx-

Avaline försökte vända på sig, men stönade när det gjorde ont precis överallt. En sval hand lades på hennes panna och hon suckade nöjt. Sedan kom hon ihåg, blodet, striden, hennes systrar och hennes far... Billy! Hon slog upp ögonen.

”Billy,” viskade hon hest.

”Jag är här,” sa han och lutade sig ner så att hon såg honom. Hon försökte le, men kände hur huden stramade.

”Du kom,” andades hon. Hon tittade upp i hans mjuka bruna ögon.

”I grevens tid, men jag hann,” svarade han med ett snett leende.

”Jag trodde att det var slutet,” viskade hon och tårarna brände bakom ögonlocken. ”Att vi var förlorade. Domino, Alexander... Är de okej?”

”Vi mår bara bara,” kom Alexanders röst från andra sidan sängen. Hon vände mödosamt på huvudet. Både Alexander och Domino fanns i rummet, något mörbultade, men levande. Hon log mot dem. Utan dem hade hon inte levat idag.

”Vad hände?”

”Jag tog med mig Viktor. Han har lovat att du ska få träffa Rådet, alltså får ingen döda dig längre,” sa Billy nöjt. Han satte sig på sängen bredvid henne och smekte henne försiktigt över kinden.

”Hur tog Xero det?”

”Inte särskilt bra, men han följer ändå fars önskningar och kan inte gå emot Rådets regler.”

”Du skulle sett honom. Jag har aldrig träffat någon så fylld av hat tidigare,” sa Avaline och blundade.

”Jag såg honom,” sa Billy. ”Jag är bara glad att jag hann fram i tid. Hade jag kommit fem minuter senare... ” Billy blundade som om han inte vill tänka tanken ens. Hon famlade efter hans hand.

”Men du hann. Jag visste att du skulle komma!” Hon tryckte hans hand.

”Du är skadad på grund av mig... Hur kunde jag låta dig vara kvar här ensam?” Han vände sig bort, arg på sig själv. Han drog handen genom det mörka håret och suckade tungt.

”Jag hade Alexander och Domino.”

”Det var inte tillräckligt.”

”Men vi stod emot dem bra, du skulle ha sett mig!” sa Avaline.

”Hon har rätt, lillebror, du skulle se hur självsäker hon var,” sköt Domino in. ”Du har tränat henne väl, Billy.” Avaline kunde se att de fortsatte sin diskussion utan ord.

”Xero hade inte väntat sig att Avaline var så lik honom själv,” sa Alexander. ”Hon förvånade honom, minst sagt.”

”Hade han inte varit så fylld av hat, hade han nog blivit imponerad,” sa Avaline. Billy tittade förvånat på henne. ”Jag kände hans intresse väckas, men han valde bort det och gick på hatet.”

”Min far är i alla fall väldigt imponerad och ser fram emot att lära känna dig bättre,” sa Billy.

”Åh, okej.” Avaline visste inte om det var bra eller dåligt. Billy hade talat sig varm om hur han ogillade Viktors experiment. Hon ville absolut inte bli någon sorts försökskanin.

”Det kan hjälpa dig att utvecklas,” sa Billy.

”Men jag vill vara med dig,” viskade hon.

”Jag kommer vara med dig. Tror du att jag tänker lämna dig igen?” Han tittade på henne med allvarliga mörka ögon. Hon skruvade lätt på sig.

”Jag vet inte,” sa hon lågt och tittade bort. Han lade handen om hennes haka och vred försiktigt hennes ansikte mot sitt.

”Aldrig,” sa han ömt och log. ”Nu får du dras med mig så länge du lever.”

”Jag tror jag kan överleva det,” sa hon och log snett. Han kysste försiktigt hennes kind.

”Jag älskar dig.”

”Och jag dig.” Hon kände sig med ens mycket lätt och hennes hjärta helt igen. Det dunkade taktfast på och hon log. Hon var hel igen.

FINIS 

Tack till Anneli och Sanne som hejat på mig och följt mig i processen med skrivandet av denna novell! 

Hjärteblod del 2

Hjärteblod 

del 2

Det värsta med att vara borta från Avaline var de gäckande visionerna han fortsatte att få. Bilden av  de två tillsammans, hand i hand, lyckliga, fyllde hans medvetande gång på gång. Han försökte ignorera den. Han hade ändrat framtiden redan. Han hade lämnat henne, just för att den var för riskfylld. I hans vision hade Avaline mörka ögon och att hon skulle bli ett fullblod var något han helst inte ville tänka på. Han ville att hon skulle vara sig själv. Billy visste också att för att hon skulle överleva utan förvandling, krävdes det blod från Viktor. Vilket i sin tur krävde att hon måste besöka Viktors gård relativt snart. Den enda som kunde rädda henne nu, var Viktor och Rådet.

Billy hade tagit omvägen via Paris. Inte för att han skulle ta Domino med sig, utan för att bevisa att han levde och sedan skicka henne till Avaline. Han hade inte alls för avsikt att lämna henne ensam med Alexander särskilt länge. Om hon led ett uns av det han gjorde, så behövdes Domino där. Inte bara som vän utan även som tränare. Förr eller senare skulle Avaline vara tvungen att möta Rådet och eventuellt sin far och systrar. När den tiden väl kom ville Billy att hon skulle vara redo. Om han inte kunde vara där själv, så var han syster näst bäst. Hon kände dessutom till familjen tillräckligt för att kunna förbereda Avaline.

”Vad har du gjort?” Domino slöt upp med honom i lobbyn. Han mötte hennes arga ögon med sina sorgsna.

”Hade jag något val?” suckade han och blundade. De hörde varandra utan att behöva prata, men hon gillade att höra sin egen röst, speciellt när hon var upprörd. Utan ett till ord tog hon honom i sina armar, som den storasyster hon var, och ledde honom till hissen.

”Älskade lillebror,” sa Domino och lutade sin panna mot Billys. Han suckade tungt. ”Vet du hur orolig jag har varit?” Hon stirrade förebrående på honom. Han kliade förstrött på ärret på bröstkorgen och slöt ögonen när han mindes hur Avaline hade räddat honom från en säker död. ”Så, storasyster hade rätt i alla fall.” Han knep ihop ögonen och stålsatte sig mot smärtan som han visste skulle komma. Den numer bekanta plågan som grep tag om hans stilla hjärta lyckades återigen förlama honom. Han nickade till svar. ”Och hon älskar dig?” Ännu en nick. ”Så vad gör du här? Varför så miserabel?”

”Du vet varför jag är här.” Han redan delat visionen med henne.

”Jag vill höra det från dig.”

”Visionen...”

”... har ingenting med det här att göra,” avbröt Domino. ”Erkänn att du flydde. Hade det bara gällt visionen hade du inte kommit hit.” Billy höjde axlarna och lät dem falla igen i en uppgiven gest.

”Du måste ta över träningen. Ava -” han klarade inte ens av att säga hennes namn, ”hon måste bli redo för att möta rådet.” Han sjönk ner i soffan i Domino och Vs svit och hans syster gled ner bredvid honom.

”Utan dig?” Domino höjde ett välansat ögonbryn.

”Du vet att jag inte kan.”

”Billy, vad hände egentligen?” Han lät henne höra sina kaosartade tankar istället för att svara. Det var lättare än att sätta ord på sin förtvivlan. ”Så du lämnade henne där? Efter en sådan natt? Utan att säga adjö?”

”Hon visste att jag var tvungen att åka. Och jag skrev ett brev,” försvarade han sig.

”Och du tror på fullaste allvar att Avaline kommer att nöja sig med att vänta hemma hos dig?” Hennes namn fick honom att rycka till. ”Med en ängel vid sin sida?” Domino fnös. ”Du är dummare än jag trodde, lillebror.”

”Jag bad henne glömma mig,” viskade han. ”Det här är bättre.”

”Bättre för vem?” Domino spände ögonen i honom innan hon lät blicken löpa över hans kropp. ”Du ser ju verkligen ut att må strålande.” Han frustade till, kanske var det tänkt som ett skratt, men det lät mer som en halvkvävd snyftning.

-xxx-

Efter ännu en vecka av tystnad så hade Avaline en plan. Hon skulle testa just hur bra Billys visioner fungerade. Om hon utsatte sig för fara skulle han se det då? Om inte Mohammed kommer till berget frivilligt, så får berget locka till sig honom på det enda sätt hon kan. Att Alexander skulle försöka hindra henne visste hon, så hon höll sin plan för sig själv, tills hon fick möjlighet att ta sig ur borgen. Han skulle följa efter i vilket fall.

Första planen var att försöka hitta Billy och om inte det lyckades, skulle hon bege sig till Viktor och begära att få träffa Rådet. Hon hade gjort efterforskningar på Billys datorer. Hon var verkligen inget datageni, men Billy var en perfektionist och allt fanns väl dokumenterat. Så fort hon fick en chans bar det av. Kartan var memorerad och en ryggsäck låg gömd precis utanför borgen. Nu behövde hon bara bida sin tid och hoppas på att tillfället för flykt kom snart.

Avaline var väl medveten om att det var en idiotisk idé, egentligen. Men det var det enda hon kände att hon kunde göra. Hon hade inte lust att sitta och vänta längre. Hennes nyväckta identitet hade gjort henne modig och handlingskraftig. Billy skulle så klart bli fly förbannad, men det kunde vara värt det för att få träffa honom igen. Det var ju inte så att hon skulle ge sig till sina systrar. Inte direkt i alla fall. Det var en sista utväg, om hon inte fick till ett möte med Rådet eller hittade honom först. Hon vägrade helt enkelt tro på att han lämnat henne för gott.

Alexander kom ifatt henne några kilometer in i skogen. Hon hade räknat med det, det var därför hon inte hade sprungit fortare än han kunde flyga.

”Vad i helvete tror du att du håller på med?” Han landade mjukt framför henne och spärrade effektivt av vägen för henne. Hon tvärstannade och blängde surt på honom.

”Vad fan tror du?” fräste hon. ”Jag tänker hitta honom.”

”Snälla, gör det inte, Avaline,” vädjade han. ”Han kommer aldrig att förlåta mig om något händer dig på vägen.”

”Så följ med mig.”

”Jag lovade honom att vi skulle vänta.”

”Och han lovade att han skulle beskydda mig,” skrek hon. ”Det går ju jättebra när han inte ens är i närheten.”

”Han litar på mig. Och Domino är antagligen på väg hit.”

”Jag kan inte vänta längre, Alexander. Antingen följer du med mig, eller så vänder du tillbaka. Oavsett så tänker jag fortsätta.”

”Varför kan du inte bara acceptera att han är borta? Han valde bort dig.” Orden träffade henne som ett slag i ansiktet. Hon stirrade chockat på sin älskade, vackre, ängel. Han som aldrig medvetet skulle såra henne. Hon hade aldrig sett Alexander så arg. De blå ögonen var mörka av ilska och käkarna hårt sammanbitna.

”Han älskar mig,” viskade hon.

”Och ändå lämnade han dig.”Alexander tittade medlidande på henne. Ögonen hade mjuknat och han höll fram en hand mot henne. ”Jag skulle aldrig lämna dig.” Hade hon haft ork hade hon slagit till honom, men istället sjönk hon, besegrad, till marken. ”Varför leta efter någon som inte vill ha dig?” Orden förgjorde henne. Hon protesterade bara halvhjärtat när han svepte upp henne i sina armar och tog henne tillbaka till borgen.

-xxx-

Alexander var inte stolt över sig själv. Men han skulle göra vad som helst för att få Avaline att stanna med honom. Han skulle visa att han var den rätte för henne. Kanske inte imorgon, eller nästa månad men med tiden skulle hon mjukna. Billy skulle glömmas bort och då skulle Alexander finnas kvar där, som hennes ständige trotjänare. Han kunde vänta, han var bra på det. Han hade ju redan väntat i 22 år. Vad var ett eller två år till?

-xxx-

”Finns det inget sätt att få dig att följa med tillbaka?” undrade Domino när hon packade det sista. Billy ruskade på huvudet till svar. Hon suckade.

”Se till att träna henne väl, syster,” sa han. ”Nämn inte mitt namn om du kan undvika det.”

”Billy,” protesterade hon, ”hon kommer att fråga. Vad vill du att jag ska svara?”

”Ge henne inga förhoppningar. Jag kan inte komma tillbaka. Det är för farligt. Det finns ingen framtid för oss.”

”Säger du, ja,” fnös Domino. ”Varför är du så rädd?”

”Jag kommer att döda henne. På ett eller annat sätt kommer jag bli hennes död, syster.” Han drog handen genom håret innan han körde ner händerna i byxfickorna. ”Jag kan inte leva med det på mitt samvete. Det är bättre så här.”

”Fortsätt säga det du, så kanske det blir sant,” sa Domino och suckade. ”Betyder detta att jag aldrig kommer få träffa dig igen?”

”Vi kommer ses igen. När, vågar jag inte svara på. Jag hör av mig.” Hans syster nickade. ”Och du, snälla skynda dig till henne. Jag har en känsla av att hon kommer göra något dumt...” Hon höll ut händerna mot honom och han sträckte motvilligt fram sina mot hennes. Hon kramade dem mjukt och log sorgset.

”Kan jag inte övertala dig att åtminstone ta V med dig? Jag vill verkligen inte att du åker ensam.”

”Är du orolig?” Hon nickade bara till svar. ”Jag klarar mig, det vet du.” Han ryckte lätt på axlarna. Hon såg inte direkt övertygad ut och han hörde vad hon tänkte och vad hon såg framför sig.

”Du vet att jag ogärna lämnar V, men den här gången är jag villig att göra ett undantag.”

-xxx-

Efter hennes misslyckade flyktförsök drog sig Avaline undan från Alexander. Hon hade verkligen inte förlåtit hans utspel. Om han trodde att hon hade givit upp hade han fel. Hon var mer resolut än förut. Den här gången skulle han inte få hinna i kapp henne i första taget. Han skulle kunna hitta henne ändå, om han ville, men hon tänkte inte göra det lätt för honom. Inget fick stoppa henne nu.

Alexander hade inte direkt bett om ursäkt, men han var mer försiktig runt henne, gjorde allt hon bad honom om och lite till. Det var uppenbart att han ångrade sig, men han stod ändå för vad han sagt. Hon visste ju vad han kände för henne och vad han tyckte om Billy. Det hade varit solklart från första stund. Hon hade ändå trott att han skulle se till hennes bästa, vilja att hon skulle vara lycklig, oavsett med vem. Så var tydligen inte fallet. Han verkade ha åsikten att hon bara kunde bli lycklig med honom. Vem som helst kunde ju se att Avalines hjärta var för evigt förlorat till Billy, eller i alla fall så länge det slog.

Återigen vandrade hon planlöst runt i borgen, utan direkt mål. Fler än en gång fann hon sig själv stående framför frysboxen. Hon hade förvisso vant sig vid doften nu, men började få allt större problem med att komma på anledningar till varför hon inte skulle öppna den och ta sig en slurk. Det satt ett nytt lås på locket och hon inspekterade det noggrant. Hon skulle lätt kunna dra sönder det om hon ville. Om törsten blev för stark. Tanken på blod fick det att vattnas i munnen på henne och hon lade pannan mot den svala ytan och andades djupt för att stilla törsten. Hon hade inte tagit en droppe sedan Billy försvann. Hon var rädd för att hon inte skulle kunna hejda sig innan hon blev det monster som hon fruktade att hon var.

”Behöver du hjälp med det där?” Avaline snurrade runt, hukad i en defensiv position, redo att attackera, hon till och med väste. ”Hej, Avaline.”

”Domino?” Avaline reste sig upp igen och blev stående. Hon stirrade ordlöst på Billys syster och kunde knappt tro att hon stod där framför henne.

”Är det inte likt så säg,” log Domino. Avaline blinkade som om hon inte riktigt trodde sina ögon.

”Är du ensam?”

”V kommer senare,” sa Domino bekymmerslöst och Avaline kunde se att hon visste att det inte var V Avaline hade menat. Avaline suckade lätt och lutade sig mot frysboxen. Hon försökte se nonchalant ut, men visste att hon misslyckades totalt, för en skugga drog över Dominos ansikte, medlidande kanske, men det försvann lika fort som Avaline hade sett det.  ”Förresten, väste du precis åt mig?” Domino höjde roat på ögonbrynen. Avaline kände hur kinderna blev blodröda.

”Jag väntade mig inte sällskap. Speciellt inte kvinnligt sådant,” ursäktade Avaline sig. De två kvinnorna betraktade forskande varandra. Avaline hade så många frågor men inte en enda letade sig utanför hennes huvud.

”Avaline,” sa Domino mjukt och tog ett försiktigt steg mot henne. Den andra kvinnan omslöt henne i en revbensknäckande omfamning.

”Du har pratat med honom,”  konstaterade Avaline när Domino hade släppt henne.

”Jag tänker inte ljuga,” svarade Domino och Avaline förstod att Billy helst hade velat det. ”Han hälsade på mig i Paris. Bad mig komma hit.”

”Hur verkade han?” Avaline vågade knappt möta Dominos blick.

”Som om världen gått under.”

”Men han kommer inte tillbaka,” sa Avaline.

”Inte just nu,” svarade Domino undvikande. ”Han måste göra det han måste först. Inget kan hindra honom från att göra det han anser är sin plikt.” Avaline nickade. Hon förstod ju det. Om det var något som Billy var, så var det plikttrogen.

-xxx-

Han hade kommit precis i tid. Lilian och Gregory var redan på flygplatsen i Palma, på Billys inrådan. Det var helt enkelt inte säkert för dem på Mallorca längre. Xeros spioner blev fler och fler och även smartare. Den här gången verkade det, om Billy fick tro sin vision, som om de  kommit på vilka som hade uppfostrat Avaline. Makarna Johansson hann som tur var aldrig inse vilken fara de faktiskt var i, förrän Billy ordnat flygbiljetter och hotellrum på annan ort. Han själv vara bra glad att han hann fram i tid. Han hade aldrig förlåtit sig själv om de hade fallit offer på grund av honom, som familjen Gilbertsson.

De pratade inte om deras adoptivdotter. Han sa bara att hon var i säkerhet och det var allt de behövde veta. Han såg att de ville fråga mer, men en blick från hans mörka ögon tystade dem effektivt. Han skulle inte kunna prata om henne utan att visa hur mycket han saknade och oroade sig för henne. Ju mindre de visste desto säkrare var de. Han såg till att de kom ombord på planet utan att någon förföljde dem. I bakhuvudet gnagde oron igen. Det hade gått alldeles för lätt. Hade han tolkat visionen fel? Han bestämde sig för att stanna kvar ett tag i Palma för att se vad som hände.

Billy slog sig ner i en av väntestolarna och tänkte tillbaka på visionen och vände och vred på det han hade sett. Han kom inte fram till något utan började fundera på om det var någon som använde hans talang emot honom. Han var inte helt säker på hur dessa visioner fungerade, bara att de var sanna och att de skulle hända. En tanke började ta form i bakhuvudet, något som han helst inte vill tänka på. Hade de lockat bort honom från dalen? Avaline...

fortsättning följer... 

Att se sitt namn på ett bokomslag...

Nu ligger novellen uppe på Mörkerdottirs Förlags sida. De har dessutom gjort ett fint omslag till min novell! Helt sjukt att få se sitt namn på ett bokomslag!

Och för att fira detta, kommer del två i nästa inlägg!

Hjärteblod del 1

Hjärteblod - del 1

Kärlek är som en vässad kniv

I onda händer tar den liv

Du blev blek som döden när du förstod

att det mörka röda var hjärteblod

-Raubtier, Hjärteblod

Hon vaknade med ett leende på läpparna, sträckte vällustigt på sig och mindes nattens händelser. När hon sträckte ut armen för att smeka honom fann hon att hon var ensam. Egentligen borde hon  inte bli förvånad. Han hade ju trots allt sagt att han var tvungen att åka. Ändå slet sorgen tag i henne och tårarna brände i ögonen. Hon sträckte sig ut med sitt medvetande, i hopp om att känna av honom. Men ingenting. Det fanns ingen i närheten. Hennes andetag fastnade i halsen och hon snyftade till. In i det längsta hade hon hoppats på att han hade ändrat sig. Att han skulle stanna hos henne. Vad kunde vara viktigare än hon? Hon visste svaret, så klart. Blod var tjockare än vatten. Hade hon fått veta att hennes föräldrar var i fara, och hon var den enda som kunde hjälpa dem, så kanske hon också hade lämnat honom. Det gjorde dock inte smärtan mindre. Förresten så skulle hon nog bett honom följa med. 

Avaline drog ihop sig till en liten boll och lät tårarna rinna. En del av henne ångrade att hon låtit sig ge sig hän och älskat, när hon visste att han skulle försvinna. Medan den andra delen upprepade orden från Billys tatuering Leva. Älska. Brinna. Dö. Två av fyra var inte så illa. Hon trodde inte att hennes brinnande kropp under hans svala beröring kunde räknas som brinna, men hennes kropp hade verkligen varit nära att brista ut i eldslågor.

Ännu en högljudd snyftning undslapp henne. Tanken på att hon aldrig mer skulle få ha honom nära gjorde henne nästan svimfärdig av sorg. Hon vägrade att tro att detta hade varit deras sista natt tillsammans. Hon skakade på sig, satte sig resolut upp.

”Han kommer tillbaka,” sa hon till sig själv. Han kunde ju inte förneka det band som fanns mellan dem nu, inte efter natten de just upplevt tillsammans. Hon torkade tårarna, andades djupt och försökte samla sig. Folk överlevde sådant här. Kunde andra så kunde hon. Hur ont det än gjorde just nu, så litade hon på Billy. Han skulle komma tillbaka.

Försiktiga steg närmade sig och hon skyndade sig att klä på sig resterna av kläderna. Hon rodnade lätt när hon tänkte på hur de slitits av henne. Alexander uppenbarade sig precis när hon var anständig nog att visa sig. Hans bekymrade uppsyn sa allt.

”Du vet,” sa hon anklagande och kände tårarna stiga i ögonen igen.

”Ja,” viskade han och satte sig bredvid henne och lade armar och vingar om henne. Hon lösgjorde sig försiktigt ur hans omfamning och reste sig upp. Helst av allt ville hon vara i fred med sina tankar och minnen.

”Hur kunde vi låta honom gå ensam?”

”Vi hade inte direkt något val,” sa Alexander. ”När Billy väl bestämt sig för något, kan ingen stoppa honom.”

”Vi borde ha följt efter.”

”Kanske. Men han ville inte det. Han är för rädd om dig för att utsätta dig för något sådant.”

”Men varför...” Alexander suckade och skakade på huvudet. Han hade inte fler svar än hon själv. Frågorna bara hopade sig som svarta moln i hennes inre. Avaline började gå fram och tillbaka i grottan, tyst diskuterande för sig själv.

”Du kommer inte hitta några svar här i grottan,” sa Alexander menande. ”Kom med tillbaka till borgen istället. Ta en dusch... klä dig.” Han svepte menande över hennes kropp med ögonen. Hon rös och rodnade lätt.

Avaline följde motvilligt efter Alexander tillbaka till borgen. Hela tiden fanns Billy i hennes tankar. Hon önskade att han hade väckt henne innan han gick, att hon hade fått ett sista adjö, en sista kyss, en sista smekning. Samtidigt kanske detta var det bästa i alla fall. Hon visste inte om hon hade kunnat låta honom gå om han verkligen sagt adjö till henne.

På sängen i hennes rum låg ett kuvert. Hon kände igen Billys gammaldags handstil och skyndade sig fram och slet upp kuvertet.

Avaline,

När du läser detta kommer jag vara långt borta. Jag är ledsen att det blev så här, men det är det bästa för dig. Jag ångrar inget och jag hoppas du inte heller gör det, men det är för DIN skull jag lämnar er. Utan mig har du en större chans att överleva. Alexander kommer att ta hand om dig.

Vänta på Domino. Försök inte hitta mig. Försök att glömma mig.

Billy

Hon knögglade ihop brevet och önskade genast att hon aldrig läst det. Avaline hade trott att brevet skulle ge henne någon sorts förklaring till hans hastiga avsked, istället kändes det som om han gett henne en örfil. Hur hade han tänkt sig att hon skulle kunna glömma det enda som någonsin verkat helt rätt i hennes liv? Han hade inte heller kommit med några ömhetsbetygelser, eller något som kunde ge henne hopp om ett återseende. Han kunde lika gärna ha struntat i att skrivit det till henne. Dock fanns det något användbart i kuvertet, och det var ett Visakort.

-xxx-

Han ångrade sig redan, men tvingade sig själv framåt. Han kunde inte vända tillbaka nu. Det var för sent. Han hade gjort sitt val. Ansiktet var strimmigt av röda tårar, men det struntade han i. Det var ingen som skulle se honom. I förtvivlan föll han ner på knäna. Han begravde ansiktet i sina händer och skrek ut sin smärta. Även om han visste att detta var det bästa, så gjorde det inte mindre ont för det. Att lämna Avaline i grottan hade varit det svåraste han någonsin hade behövt göra.

I sitt långa liv hade Billy aldrig känt så mycket för någon som han kände för Avaline. Hon hade nästlat sig in i hans stumma hjärta och liksom blivit kvar. Deras kärlek hade dock varit dödsdömd från den första trevande beröringen. Det var en av anledningarna till att han hade lämnat henne, utan avsikt att återvända. Han skulle bli hennes död, på ett eller annat sätt. Samtidigt oroade han sig för henne. Visst, Alexander skulle göra allt för att hålla henne säker och göra henne lycklig, han hade till och med lovat att offra sina vingar för hennes skull. Billy var dock inte helt säker på vad Avaline skulle säga om det. Han försökte intala sig att allt skulle bli bra, men den naggande oron bak i huvudet ville inte låta sig tystas.

”Det finns ingen framtid för en vampyr och ett halvblod,” upprepade han för sig själv gång på gång i hopp om att logiken skulle lindra smärtan. Det gjorde den inte. Han måttade ett slag mot närmaste träd och slog så flisorna flög. Det lindrade inte heller smärtan. Han sjönk ihop på marken igen och lät sig förblindas av sina tårar.

Han hade kämpat emot sina känslor från dag ett. Egentligen redan från hennes första andetag. Avaline var roten till all smärta, men även till den mest ljuvliga kärlek. Hon hade kommit in i Billys liv som nyfött halvblod. Hela hans värld hade förändrats när hennes mor, Sara, hade lämnat Avaline till honom att beskydda. Han hade kämpat hårt för att inte låta sitt hat mot Xero, flickans far, ta överhanden. Kämpat för att hålla löftet till flickans mor. Det hade inte varit lätt. Halvblodet i hans armar stod för allt han avskydde. Han ville inte ens tänka på hur ljuvligt hon doftade eller hur gäckande hennes hjärta bultade. Det var helt enkelt inte rätt av någon att försöka leka gud. Han kunde inte förstå varför hans far fortsatte med projektet.

Han hade inte tänkt att ge efter för sorgen, men han hade inget val. Om han inte tillät sig en stunds plåga skulle han aldrig kunna fokusera om. Bättre att rensa ut systemet en gång för alla. Hans stumma hjärta protesterade. Han vred sig i smärta. Deras kärlek skulle aldrig kunna överleva. Återigen försökte han få förnuftet att segra över känslan, även om han visste att det var dömt att misslyckas. Minnet av hennes heta kropp kittlade fortfarande hans fingertoppar, hennes doft fanns kvar i hans känsliga näsa och hjärtslagen som stegrades i takt med hennes andning fanns hela tiden i hans öron. Aldrig skulle han få höra eller känna dem slå igen. Aldrig igen skulle han låta sig tänka på dem heller. Hans ögonlock flög upp och han tvingade bort minnet av hennes ansikte som var för evigt fastetsat på hans ögonlock.

-xxx-

Dagarna gick utan att Billy hörde av sig eller kom tillbaka. Av någon anledning hade hon fått för sig att han skulle meddela dem att han var oskadd och Avaline började frukta det värsta. Eftersom Domino inte heller dykt upp började hon tro att det var för sent. Att det var som hon trott, en fälla för att locka honom till sig för att på så sätt göra slut på honom, eller ännu värre, tortera honom för att komma åt henne. Hennes hjärta brast igen och hennes självkontroll med det. Förnuftet sa henne att hon borde ge honom i alla fall några veckor, och Domino med, för den delen. Det var ju inte bara att sätta sig på ett flyg och sedan ta en taxi dit, direkt. Speciellt inte om man ville hålla sig undan vissa familjemedlemmar. Hennes hjärta höll dock inte med. 

Alexander gjorde sitt bästa för att bevisa för henne att han var en bättre man, en man mer värd hennes kärlek. Hon kunde bara inte förflytta sina känslor, han var inte Billy. Hennes hjärta blödde fortfarande och det var det enda han inte kunde hela, hur mycket han än ville. Hon såg vad hennes sorg gjorde med honom, men hon hade ingen kraft att rycka upp sig.

”Han får inte vara död,” viskade hon till mörkret. Nätterna var värst. Hon sov knappt alls längre då drömmarna var alldeles för många och för realistiska. Hennes hjärta bultade och gråten var inte långt borta. Den som sa att tiden läker alla sår hade då inte älskat och förlorat för första och enda gången i sitt liv.

Hon lekte ofta med idén att ge sig till sina systrar och sin far. Ett möte med dem kändes mer än lockande just nu. Om inte annat för att göra slut på plågan. Vistelsen i borgen utan Billy kändes mer och mer som ett fängelsestraff. Alexander lät henne inte göra något på egen hand. Avaline kände sig trängd och blev mer och mer rastlös för var dag som gick. Vad var det de väntade på egentligen? Bättre tider? Det var tre osaliga andar som vandrade omkring i Billys borg. Avaline, som allt oftare upptäckte att hon stannat till framför frysboxen med blod, Alexander som följde som hennes skugga och Gustav, ghoulen, som var osaligast av dem alla i avsaknad av sin herre.

I brist på annat så tog hon ut sin frustration på Alexander. Han protesterade inte, utan tog tyst emot all fysisk och psykisk smärta hon gav honom. Hon visste att hon gjorde fel, men hon såg ingen annan utväg just nu. Hon tränade dagarna i ända, men Alexander gav henne inte någon match. Han försökte få henne att lugna ner sig, att ta vara på sina hjärtslag.

”Vad är det för mening när det inte har någon att slå för längre,” muttrade hon medan hjärtat blödde och värkte. Hon grimaserade till av smärtan och gnydde till. På ett ögonblick var Alexander där, i ett virrvarr av fjädrar, sedan lades svala händer varsamt över hennes hjärta. Återigen trodde hon att han försökte hela hennes tomma hjärta, men utan framgång. Det dunkade på i en knagglig, brusten takt. Ögonen tårades. ”Förlåt,” viskade hon, och gömde ansiktet i hans vinge. Han kysste varsamt hennes huvud och suckade.

”Jag varnade honom,” mumlade han mot hennes hår. ”Jag visste att det här skulle hända om han lät dig veta.”

Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Avaline hoppades fortfarande. Även om det gjorde henne ont och hon egentligen borde glömma och gå vidare, kunde hon inte sluta tänka på Billys varsamma händer, varma bruna ögon och hans kärleksförklaring. Mot allt förnuft gick hon på känslan och hoppades på hon skulle kunna hitta honom igen om hon fick chansen. Deras band borde vara lika starkt som förut.

”Jag SKA hitta honom.” Hon hade gjort det förr, men då hade han varit i fara och hans murar raserade. Han skulle inte låta det hända igen. Hon kunde dock inte låta honom gömma sig för henne. Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. Trots att de bara känt varandra i några månader, kändes det som om ett liv utan honom var helt otänkbart. Det fanns inte på världskartan.

”Jag tänker hitta honom,” meddelade hon Alexander några dagar senare.

”Han vill inte bli hittad,” påpekade Alexander.

”Det skiter jag fullständigt i,” fräste hon argt. ”Jag kan inte leva utan honom.” Hon stirrade stint in i Alexanders blåa ögon.

”Avaline,” suckade Alexander. ”Du tänker inte klart.” Hon fnös och började gå fram och tillbaka i rummet, samtidigt som hon funderade på vart de skulle börja någonstans.

”Tänker du hjälpa mig eller inte?”

”Helst inte,” viskade han.

”Du vill bara att jag ska fortsätta vara ett mediokert halvblod, mer mänsklig än någon av mina systrar. Med Billy kan jag utvecklas, bli den jag var född till att bli,” sa hon bestämt. ”Hur ska jag lära mig allt utan honom? Hur ska jag kunna möta Rådet om han inte har tränat mig?” Hon torkade bort några vilsna tårar från ansiktet. Hon hade bestämt sig för att sluta sörja och börja förbereda sig för avfärd istället. Ingenting som Alexander sa skulle ändra något. Billy var hennes enda chans. Nu när hon fått smaka på livet som halvblod ville hon inte lämna det. Han var den enda som kunde hjälpa henne hålla balansen mellan hennes goda och hennes mörka sida.

”Vi kan bli lyckliga tillsammans,” sa han tyst. Hon vände sig snabbt mot honom och höll upp ett varnande finger.

”Tänk inte ens tanken,” sa hon skarpt.

Fortsättning följer...