Enter Mr Rochester

Okej, jag vet, jag är världens äldsta fjortis. Jag står för det, okej? Jag måste få obsessa lite. Man har äntligen fått se en glimt av Mr Rochester i The Autobiography of Jane Eyre. Vad vi vet so far? Han jobbar mycket, är sällan hemma och har en dotter. Han ser bra ut i uppknäppt vit skjorta och trivs i randiga strumpor.

samtliga bilder är printscreens från de två senaste avsnitten

Visst blir man sugen på att se mer? ;) Det är något visst med tredagars stubb, vit skjorta och slips...

Man är ju för fan inte 20 längre...

Två kvällar/nätter i rad är alldeles för mycket för denna tvåbarnsmor. Jag måste nog börja inse att jag inte är 20 längre och alltså inte bara kan ladda om med lite fetmat och kaffe i magen. Det är tisdag idag. Jag har sovit bra två nätter. Jag borde med andra ord vara okej. Är jag det? Icke. Är huvudet dumt får kroppen lida, tänker väl ni. Jo, tack, jag vet. ;) Även om jag kanske mentalt ser mig som 21½ så stämmer inte det riktigt. Pardon my over-revealing nature. Jag trivs bättre i min fantasi. Där folk beter sig som jag vill och inte ramlar ner från sin piedestal.

Just idag är jag glad för att jag jobbar korta dagar just nu. Det är alltså helt okej för mig att krascha i soffan i någon timme eller så tills det är dags att bege sig till förskolan för att lyssna på ungarnas skönsång och picnicka. Jag tror jag återgår till min drömvärld där jag är 21, folk fortsätter vara ödmjuka och får sitta kvar på sin piedestal. :) (Drömma går ju... )

Dagens insikt...

Inser att jag börjar bli gammal då jag finner män i mina föräldrars ålder attraktiva...

Dang it.

Åh, om man ändå vore tonåring igen...

Tänk då skulle det vara helt okej att dreggla över snyggingar på teve/gatan/bussen/världen och skylla sina amorösa känslor på hormoner. Man skulle kunna vara lagom barnslig och få utbrott utan att behöva förklara sig, utan skylla på hormonerna. Man skulle kunna behandla andra precis likadant som de behandlar än själv utan att behöva känna att man ska vara den större personen och därför "gilla" allt de gör, fast de inte gör det tillbaka. Det skulle vara okej att känna sig mobbad och utfrusen på grund av detta. Nu bortförklarar man det med att personen kanske inte såg just min bild idag, eller inte har varit online mm mm.

Jodå jag är trots allt fjortis i hjärtat och känner mig just osynlig för vissa, igen. Det stör mig, för jag borde inte bry mig. Men livet är ju en popularitetstävling och det kommer man ju inte undan. Eller som sköne Don Draper från Mad Men uttrycker det "The world keeps turning without you, it's nothing personal." Men just nu känns det jävligt personligt.

Nu ska jag dreggla över Salvatore-bröderna, äta en ballerina och tycka att jag är jävligt bra och tycka synd om dem som i slutändan kommer förlora mig som vän.

Over and out.

Fjortistanten slår till igen

Japp. Nu har jag reserverat 4 biljetter till Twinight på Camera. Jojomän. Vi är två just nu, hoppas på att fylla de andra två platserna också. Är du sugen på att gå? 195 pix. :) Bara att höra av sig. Måste betala dem imorgon...

#glee s4 e 04 - The Break Up

Spoiler alert!!!

*Varning för fjortistanten!* 

OMG! Vad är det som händer?! Alla går skilda vägar! Hur? Varför? Jag vet  knappt vad jag ska skriva... Visst, jag tycker att det är spännande med Rachel och Brody, men Finn då? Vart ska den stackarn ta vägen? Och Kurt och Blaine? *sobs* Och Emma och Will??? Nej!!! Varför var alla tvungna att göra slut samtidigt? Mitt stackars hjärta klarar inte av det...

Avslutar min fjortisstund med Glees version av Coldplays The Scientist.