Jag har hittat en ny favoritförfattare. En av många, ja visst, men man kan inte ha för många favoriter. John Ajvide Lindqvist skriver tankeväckande om övernaturligheter i vår samtid. Om platser vi känner igen, och kanske till och med har varit på. Upptäckten av Lindqvist har verkligen förgyllt min läshöst!
För inte så länge sedan läste jag ut
Låt den rätte komma in. Den var inte som jag förväntat mig. Speciellt inte som jag precis plöjt alla delar i
The Parasol Protectorate (Gail Carriger) nu under hösten.
Låt den rätte komma in är mörk, nutida, skrämmande och inte alls vacker som vi (läs: jag) har kommit att förvänta oss att vampyrromaner ska vara. Sen vet jag inte säkert att Eli är just en vampyr, det är lite tvetydigt där, men blod är det som krävs för att Eli ska må bra, det är ett som är säkert. Hela Eli är väldigt diffus och man vet inte riktigt vart man har hen. Ja, jag skrev hen. Finns inget bättre sätt att beskriva hen. Så det så. Jag känner att jag behöver se filmen, har hört att den kanske inte är så bra som boken, men väl så vacker.
Jag gillar verkligen Lindqvists sätt att skriva och snart kastade jag mig över
Hanteringen av odöda och blev ännu mer hängiven. Här var en helt annan berättelse, fortfarande skrämmande och sorglig, men ändå hoppfull på något sätt. Vacker i sina uttryck och hoppet om livet efter detta. Sorgen att förlora någon närastående är något som vi alla tvingas gå igenom, på ett eller annat sätt så tas de vi håller kära i från oss. Mest tragiskt är när det händer någon i en segen ålder. Eller ännu värre, ett litet barn. Jag kan inte lägga i från mig boken, blir sittande i flera timmar tills den är utläst (är bra med barn som är sjuka ibland).
Nu har jag
Människohamn i min hand och ser fram emot att dyka ner i den. Ska bli mycket intressant att se vad den för med sig.
(Detta är som ett svar på #fiktivnovember, där du kan vinna fyra överranskningspaket under fyra veckor)
För inte så länge sedan läste jag ut Låt den rätte komma in. Den var inte som jag förväntat mig. Speciellt inte som jag precis plöjt alla delar i The Parasol Protectorate (Gail Carriger) nu under hösten. Låt den rätte komma in är mörk, nutida, skrämmande och inte alls vacker som vi (läs: jag) har kommit att förvänta oss att vampyrromaner ska vara. Sen vet jag inte säkert att Eli är just en vampyr, det är lite tvetydigt där, men blod är det som krävs för att Eli ska må bra, det är ett som är säkert. Hela Eli är väldigt diffus och man vet inte riktigt vart man har hen. Ja, jag skrev hen. Finns inget bättre sätt att beskriva hen. Så det så. Jag känner att jag behöver se filmen, har hört att den kanske inte är så bra som boken, men väl så vacker.
Jag gillar verkligen Lindqvists sätt att skriva och snart kastade jag mig över Hanteringen av odöda och blev ännu mer hängiven. Här var en helt annan berättelse, fortfarande skrämmande och sorglig, men ändå hoppfull på något sätt. Vacker i sina uttryck och hoppet om livet efter detta. Sorgen att förlora någon närastående är något som vi alla tvingas gå igenom, på ett eller annat sätt så tas de vi håller kära i från oss. Mest tragiskt är när det händer någon i en segen ålder. Eller ännu värre, ett litet barn. Jag kan inte lägga i från mig boken, blir sittande i flera timmar tills den är utläst (är bra med barn som är sjuka ibland).